En ”bortkastad röst” att rösta på Feministisk initiativ?

Av: Johan Hellström

I februari påstod Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ”att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. Sjöstedt hade fel gällande Europaparlamentet då FI lyckades kamma hem ett av Sveriges tjugo mandat.  Han tog senare även tillbaka sitt uttalande. Debatten fick förnyad kraft i april när Dalademokratens chefredaktör Göran Greider och senare chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen stämde in i klagokören.

Var är då en ”bortkastad röst”? Enligt den statsvetenskapliga begreppsapparaten definieras oftast en bortkastad röst som en röst som inte påverkar en kandidats eller ett politiskt partis möjlighet att få ett mandat (givet valutgången). I Sverige har vi ganska få bortkastade röster p.g.a. ett någorlunda proportionellt valsystem. Dock kan man säga att röster som går till partier som hamnar under småpartispärren på fyra procent är ”bortkastade”. Det är en bortkastad röst om och bara om rösterna annars skulle gå till ett annat parti. Att inte rösta överhuvudtaget räknas inte som en bortkastad röst. Samtidigt är det ett problematiskt begrepp. Är alla röster på de/den förlorade kandidaten/kandidaterna i presidentval verkligen bortkastade? Det kan ibland vara så många som strax under 50 procent i vissa val. Är verkligen en röst på FI bortkastad även om de inte når upp till fyra-procentspärren?

Grunden till kritiken (från Jonas Sjöstedt m.fl.) är att FI eventuellt inte når upp till valspärren på fyra procent till riksdagen och att de röster som går till FI istället skulle kunna ha gått till ett annat parti (då företrädesvis ett rödgrönt parti). Än så länge finns det liten information om vilka FI:s nuvarande väljare är eller om de verkligen skulle rösta på ett annat parti om FI inte skulle ställa upp i riksdagsvalet. SVT:s vallokalsundersökning (Valu) inför Europaparlamentsvalet ger en indikation rörande detta, om en imperfekt sådan eftersom valdeltagandet var betydligt lägre än i det normala i riksdagsval. Enligt Valu så angav 73 procent av FI:s väljare att de skulle rösta på FI ”om det var riksdagsval idag”, 14 procent på Vänsterpartiet och 8 procent på MP. Det säger inte så mycket. I sakpolitiska termer ligger dock FI närmast Vänsterpartiet av riksdagspartierna.

Vad händer om FI inte når upp till fyraprocentsspärren? Skulle FI hamna strax under 4 procent kan detta vara avgörande för de rödgrönas möjligheter att bilda en majoritetsregering (och stänga ute SD från politiskt inflytande), givet att merparten av FI:s röster annars skulle gå till de rödgröna partierna. Detta vet vi dock inte, men det är en möjlighet. Vi vet däremot att FI inte presterat speciellt bra tidigare riksdagsval. De fick endast 0,7 procent i riksdagsvalet 2006 och 0,4 procent 2010. Sedan i maj har dock FI legat mellan c:a 2-4 % i olika opinionsundersökningar eller c:a 2,5-3 procent i genomsnitt (för en sammanvägd bild se t.ex. trefyranio.com). Samtidigt är det möjligt att FI:s potentiella stöd är större än det som framkommer i opinionsundersökningarna. Dels innehåller opinionsundersökningar en ganska stor ingrediens osäkerhet, dels kan det också bero på att väljare tänker ”taktiskt” och anger ett större parti som redan är representerat i riksdagen och inte ligger under småpartispärren på 4 procent. Taktisk eller strategisk röstning är inte ovanligt i svenska riksdagsval, fast då främst på partier som riskerar att åka ur riksdagen (se Annika Fredéns inlägg). Skulle FI lyckas öka sitt stöd i opinionen i slutspurten av valrörelsen och hamna nära 4 procent är det inte orimligt att även FI får stödröster (då FI med största sannolikhet skulle stödja en rödgrön regering). Fast i nuläget ser det dystert ut för FI.

Även om FI inte når riktigt upp till 4 procent på valdagen, kan dock FI:s möjligheter att lyckas i kommande riksdagsval öka. Partier som får minst 1 procent av väljarstödet får statligt stöd att tryckta och distribuera valsedlar till vallokalerna. Partier som får minst 2,5 procent av rösterna i riksdagsval får dessutom statligt partistöd om c:a 1/3 miljon. Detta är inga stora summor i detta avseende. Från FI:s perspektiv finns det betydligt mer pengar att hämta i kommunala partistöd om de är framgångsrika i kommunfullmäktigevalen runt om Sverige. Även om ett partis ekonomi är en betydelsefull faktor för att lyckas i valen kan även det som inte mäts i kronor vara viktigt. Valframgångar, även sådana som inte resulterar i riksdagsmandat, är stärkande för moralen och medlemmars vilja att fortsätta arbeta för framtida framgångar.

Som Niklas Bolin visar i sin doktorsavhandling har nya partiers väg in i riksdagen ibland varit en långsam process och det finns inget givet framgångsrecept. Kristdemokraterna bildades redan 1964 (som Kristen Demokratisk Samling) men lyckades inte nå över fyraprocentsspärren förrän 1991. För Miljöpartiet var resan kortare men det tog ändå åtta år från det att partiet bildades till att de kom in i riksdagen. Även om faktorerna varierar för partiers framgångar finns det en faktor som är särskilt viktig. Att ett parti fyller en politisk lucka – ett intresse, ett sakområde eller en sakfråga – i det politiska landskapet. Lyckas ett parti bli det mest trovärdiga partiet inom ett sakområde finns det goda förutsättningar att komma in i riksdagen om de spelar korten rätt (se även Bolins tidigare inlägg). För FI:s del måste de övertyga väljarna som värdesätter jämlikhet (eller feminism) högt att just de är de främsta företrädarna eller experterna på politikområdet.

Utöver de rent taktiska eller strategiska aspekterna av röstning (där det går att argumentera för att en röst på FI riskerar att åtminstone delvis bli ”bortkastad”), finns det så klart ett demokratiskt argument att rösta på det parti som ligger närmast hjärtat eller på det parti man ogillar minst. Att rösta på det parti som bäst representerar sina åsikter är självklart något önskvärt, inte minst då det är en av grundprinciper i representativa demokratiska system. Utifrån detta är en röst aldrig ”bortkastad”.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Hur vanligt är det med nya partier i nationella parlament?

Gästinlägg av Niklas Bolin

Länge var det svenska partisystemet arketypen av den så kallade skandinaviska fempartimodellen (Berglund & Lindström 1978). Sedan 1980-talets slut har dock förändringar skett som gör att denna beskrivning numera ter sig föråldrad. Flera nya partier har kommit in i riksdagen och frågan som många ställer sig nu är om ytterligare ett parti, Feministiskt initiativ, ska erhålla representation i Sveriges högsta beslutande församling. Det svenska partisystemets förändring är på intet sätt unik. Nya partier har tillkommit i de nationella parlamenten i samtliga europeiska länder. I ett tidigare inlägg diskuterades betydelsen av taktikröstande för små partiers möjligheter att nå över rösttröskeln. Detta inlägg ger en översiktlig bakgrund till hur vanligt det faktiskt är att nya partier lyckas ta sig över tröskeln in i parlamentet och således i vad mån man kan betrakta röster på ett nytt parti som ”bortkastade”.

I en av statsvetenskapens absoluta klassiker, Party Systems and Voter Alignments, från 1967 konstaterade Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan att partisystemen runt om i Europa i allt väsentligt såg likadana ut som under demokratins barndom på 1920-talet. Trots genomgripande samhälleliga förändringar som välfärdsstatens framväxt, omfattande urbanisering och inte minst världskrig hade partisystemen i stort förblivit oförändrade. Det paradoxala med denna, så kallade, nedfrysningstes var dock att studiens publicering sammanfaller i tid med att nya partier i allt större utsträckning började dyka upp på de parlamentariska scenerna runt om i Europa. Länge var Sverige ett land där den internationella trenden lyste med sin frånvaro. Med riksdagsinträdet för Miljöpartiet 1988 inleddes dock omstöpningen av det svenska partisystemet. I valet 1991 lyckades Kristdemokraterna (då Kristdemokratiska samlingspartiet) och Ny demokrati och i valet 2010 nådde Sverigedemokraterna inträde i riksdagen.

Hur vanligt är det då med nya partier i nationella parlament? För att svara på detta har jag samlat data för samtliga parlamentsval i 18 Västeuropeiska länder mellan 1960 och 2010 (Bolin 2012, 2014). Totalt handlar det om 238 val. I dessa har 175 nya partier lyckats nå representation. Detta innebär att i snitt så inträder nya partier i de nationella parlamenten i tre av fyra val. Bakom denna översiktliga bild döljer sig dock stora variationer mellan enskilda val, mellan länder och över tid.

Det absolut vanligaste är att inget nytt parti lyckas ta sig in i det nationella parlamentet. I 128 av valen (54 procent) sker ingen utökning av de parlamentariska partisystemen. Det är också ytterst sällsynt att mer än två partier lyckas komma in i parlamentet. I endast 14 val (6 procent) är det tre eller fler partier som tidigare inte haft representation som vinner insteg i den högsta beslutande församlingen. Extremfallet är valet 1994 i Italien då inte mindre än sex nya partier vann mandat i Deputeradekammaren. Detta jordskredsval ägde rum i kölvattnet av en stor mutskandal där stora delar av det politiska etablissemanget var inblandat och vars konsekvens var att det italienska partisystemet byttes ut under loppet av ett fåtal år.

Eftersom antalet val skiljer sig åt mellan länderna i undersökningen är det intressant att förutom att jämföra det faktiska antalet nya partier också ta hänsyn till antalet val som hållits. Detta är av särskilt vikt då Grekland, Portugal och Spanien ej kunde betraktas som demokratier förrän slutet av 1970-talet. Med dessa länder undantaget får vi dock en ganska samstämmig bild av variationen mellan de Västeuropeiska länderna oavsett om vi väljer att titta på antalet nya partier eller som ett medelvärde per val. I Figur 1 ser vi att antalet nya partier varierar från Italiens 23 nya partier till Tysklands 2.  I genomsnitt innebär detta att man i Italien nästan får två nya partier varje val medan Tyskland endast får nya bekantskaper i Förbundsdagen vart femte val. Av figuren framgår också att Sveriges riksdag förefaller vara ett av de mest stabila parlamenten i detta avseende. Inte ens om man väljer att bara se på den perioden där nya partier faktiskt har lyckats nå riksdagsrepresentation så kan det svenska systemet betraktas som öppet. Det genomsnittliga antalet nya partier i riksdagen sedan 1988 är också klart under genomsnittet.

Figur 1. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas1

Kommentar: Data från Bolin (2012, 2014).

Det finns således en stor variation mellan olika länder. Samtidigt finns det också en tidsmässig variation. Om vi istället för att gruppera valen per land kan en uppdelning per decennium göras. Naturligtvis är detta en godtycklig indelning. Det ger dock oss en möjlighet att skapa oss en uppfattning om i vilken grad nya partiers parlamentsinträde är ett tidsbegränsat, tilltagande eller avtagande fenomen.

I figur 2 presenteras således ett diagram för att åskådliggöra den tidsmässiga trenden. Av denna framgår att det finns en variation också över tid. Medan det i snitt bara inträdde drygt ett parti i vartannat val under 1960-talet var motsvarande nivå nästan ett parti per val såväl under 1980- som 1990-talen. Efter detta ser vi en avtagande trend och under 2000-talet var nivån nästan nere på 1960-talsnivåer. En delförklaring till den tidsmässiga trenden är att topparna delvis sammanfaller med att nya partifamiljer växte fram. Särskilt kan nämnas de gröna och högerpopulistiska partifamiljerna. Samtidigt bör vi ha klart för oss att en majoritet av de nya partierna inte kan klassificeras inom någon av dessa grupper.

Figur 2. Nya partier i det nationella parlamentet i 18 Västeuropeiska länder 1960-2010 per decennium. På y-axeln antalet nya partier per val, siffran ovan stapel antalet nya partier.

Niklas2

Det finns flera delförklaringar till nya partiers parlamentariska inträde. Även om detta inte är platsen för en grundlig genomgång vill jag ändå lyfta fram två viktiga aspekter (se vidare, Bolin 2012). För det första påverkas nya partier av externa villkor. Framförallt är utformningen av valsystemet betydelsefull. En del av den variation som framträder i denna analys beror således på att länder med många nya lyckosamma partier har mer öppna valsystem än de med få nya partier. För det andra har det också stor betydelse hur nya partier själva agerar. Av särskild betydelse är att partiet skiljer sig från de etablerade partierna i någon eller några politiska frågor och att de också lyckas vinna väljarnas förtroende i dessa frågor. Till viss del finns alltså utrymme för nya partier att själva påverka sin framgång.

Sammanfattningsvis går det konstatera att 1) variationen i antalet nya partier i parlamentet mellan olika länder är stor och att Sverige, med en relativt hög parlamentarisk tröskel, fortfarande är ett av de mest stabila partisystemen och 2) den tidsmässiga trenden är att färre nya partier lyckas nå parlamentariskt inträde.


Niklas Bolin är universitetslektor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet


Referenser

Berglund, S. och Lindström, U. 1978. The Scandinavian Party System(s). Lund: Studentlitteratur.

Bolin, N. 2012. Målsättning riksdagen. Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Umeå: Umeå universitet.

Bolin, N. 2014. ”New party parliamentary entry in Western Europe, 1960-2010.” European Journal of Government and Economics”, 3(1): 5-23

Lipset, S. M. och Rokkan, S. 1967 (red.) Party Systems and Voter Alignments. New York & London: Free Press.

Så röstar väljare när flera partier i en koalition ligger under spärren

Av: Annika Fredén

I valsystem med koalitionsregeringar finns ibland motiv att rösta taktiskt på ett litet parti. Att rösta taktiskt betyder att välja ett annat parti än det man gillar bäst, med syftet att påverka utfallet. I riksdagsvalet 2010 var det till exempel många Moderatsympatisörer som valde Kristdemokraterna. I valet i Tyskland förra året åkte däremot liberala FDP, som då ingick i koalition med Angela Merkels CDU, ur parlamentet med knapp marginal. Detta tyder på att valspecifika faktorer som till exempel vilka signaler partierna sänder ut om vilka de vill samarbeta med påverkar väljares strategiska resonemang. I Sverige augusti 2014 är det Centern och Kristdemokraterna som riskerar att åka ur riksdagen. Resultatet från ett nytt experiment, som är en del i min avhandling om strategisk röstning, visar att chanserna för dessa partier är goda. En koalition har lika stor chans att vinna när två partier ligger under spärren som när ett parti ligger under spärren. När två partier riskerar att åka ur är det fler som röstar taktiskt på de små partierna, vilket oftast leder till att båda klarar sig kvar.

Experimentet utgår från att det finns partier som samarbetar i en koalition motsvarande Alliansen.  Deltagarna tilldelades en preferens för ett av fyra partier (”A, B, C eller D”) som ingår i koalitionen. Antalet röster på motståndarlaget (”Lag 2”) var satt på förhand. Det fanns en spärr för det lägsta antal röster ett parti måste få för att ingå i den vinnande koalitionen. I hälften av valen låg ett parti under spärren, och i hälften låg två partier under spärren, se illustrationer nedan (Figur 1).

Figur 1. Två olika opinionslägen för koalitionen mellan partierna A, B, C och D. I (1) ligger ett parti under spärren (streckad linje), i (2) är det två partier som gör det.                                                      

Freden1 Freden2

Kommentar: Se vidare Fredén, kommande

Resultatet blev att koalitionen vann lika ofta när två partier låg under spärren som när endast ett gjorde det, trots att det då krävdes att fler röstade på ett annat parti än sin preferens för att laget skulle vinna. När två partier låg under spärren var det många som röstade på de små partierna. I läget med ett parti under spärren var det fler som röstade på något av de större partierna (se vidare Fredén, kommande).

Experimentet har tydlig koppling till hur det ser ut på den borgerliga sidan i Sverige idag. SCB:s partisympatiundersökning från början av sommaren visade att det i första hand var sympatisörer på den borgerliga sidan som inte bestämt sig för hur de skulle rösta i årets val. Vid valet 2010 var det en stor andel Moderatsympatisörer som röstade på Kristdemokraterna: om man jämför väljarens preferens före valet med slutgiltigt partival var det till och med fler som hade Moderaterna än Kristdemokraterna som sitt favoritparti som till slut lade sin röst på KD (Fredén, 2014).

I årets val har Socialdemokraternas Stefan Löfven öppnat upp för samarbete över blockgränsen (Löfven & Jämtin, 2013). Något som talar emot ett sådant samarbete är att Folkpartiet och Centerpartiet de senaste åren profilerat sig som uttalat borgerliga. Något som talar för är om Socialdemokraterna flyttar sina positioner ännu längre åt höger, d v s närmar sig Centern och Folkpartiet. Då skulle något av dessa partier kunna fungera som stödparti åt Socialdemokraterna även om de formellt inte ingår i regeringen (se tidigare inlägg här av Bergman & Bäck). Om Socialdemokraterna går för långt till höger riskerar de dock att tappa röster till Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ.

Det är möjligt att det något mer öppna blockläget i årets val gör att taktikröstandet minskar jämfört med förra valet. I parlamentsvalet i Tyskland 2013 valde det stora partiet CDU att driva egen valkampanj utan sin dåvarande koalitionspartner FDP. Det slutade alltså med att FDP åkte ur parlamentet med knapp marginal, trots att partiet enligt opinionsmätningar skulle klara sig kvar. Mycket tyder på att detta berodde på uteblivna taktiska röster från CDU-sympatisörer (Stötzer et al., 2013). Om ett stort parti drar sig ur ett samarbete och opinionsmätningar visar ”säkert” läge kan det alltså vara till nackdel för ett litet etablerat parti som tidigare ingått i koalition.

I Sverige framstår Moderaterna som svagare än vid förra valet, vilket också kan göra att Moderatsympatisörer blir mindre benägna att gå till något av de andra borgerliga partierna. Det ser också ut som om Socialdemokraterna blir det parti som bildar regering, vilket kan göra att borgerliga sympatisörer inte längre ser sig själva som ett lag. Resultatet från experimentet tyder ändå på att det nuvarande opinionsläget kan komma att gynna Centern och Kristdemokraterna, med tanke på att Alliansen trots allt fortfarande framställer sig som ett stabilt regeringsalternativ. Om C och KD framstår som viktiga kuggar är det förmodligen en hel del allmänborgerliga väljare som kommer att rösta på dem.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Fredén, A. (kommande). Coalitions, coordination and electoral choice:  A lab experimental study of     strategic voting. Opublicerat bokkapitelmanus, kommande i samlingsvolym om valexperiment inom forskningsprojektet Making Electoral Democracy Work, utgiven på Springer förlag

Fredén, A., 2014. Threshold Insurance Voting in PR Systems: A Study of Voters’ Strategic Behavior in the 2010 Swedish General Election. Journal of Elections, Public Opinion & Parties, Vol 24(4), pp. 473–492

Löfven, S & Jämtin, C. 2013. “Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”. DN Debatt, 2013-11-08

Stötzer et al. 2013. What went wrong with rental voting in the 2013 German election? Blogginlägg publicerat på hemsidan för Making Electoral Democracy Work.