Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Varför blir det nyval?

Av: Johan Hellström, Hanna Bäck och Daniel Walther.

Kort efter onsdagens budgetomröstning meddelande statsminister Löfven, att Sverige kommer ha ett nyval (extra val) i slutet av mars. Sverige har endast haft ett nyval sedan den allmänna rösträttens införande, nämligen 1958 efter det att koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet föll p.g.a. oenighet om pensionsfrågan. Hur kan detta komma sig? Och hur står sig Sverige i förhållande till andra länder i detta avseende?

I figuren nedan visas antalet nyval per land för perioden 1945-2013 [1].Nyval_1

Figuren ovan visar samtliga nyval i de Europeiska länderna, men det är skillnad på nyval och nyval. I ett antal länder, inte minst Storbritannien och Danmark, samt Norge och Sverige avviker i de lagar som reglerar nyval. Både Storbritannien (t.o.m. 2010) och Danmark saknar fasta valdatum, dvs. det är upp till den sittande regeringen att själva bestämma valdag (detta gäller i viss mån även i Irland och Österrike men med vissa restriktioner) T.ex. tillkom majoriteten av alla nyval i Storbritannien (med tre undantag) när regeringen för stunden ansåg det som mest fördelaktigt att ha ett val (när de var relativt populära och ekonomin gick bra), dvs. ett resultat av strategiska överväganden och inte ett tecken på regeringsinstabilitet (Smith 2005).

Anledningen till att detta spelar roll ges av den statsvetenskapliga litteraturen kring nyval. En central teori inom detta fält anger att incitamenten och viljan till att utlysa nyval öka med tiden, dvs. närmare det ordinarie valdatumet eller maximala mandatperioden för en regering. Anledningen till att sannolikheten för nyval ökar över tid är att regeringar oftast lyckas få igenom mycket av sin politik i början och mitten av sin mandatperiod och nyttan av att sitta kvar i regeringsställning minskar ju mer av förslagen och reformerna som realiseras (Lupia och Strøm 1995, Strøm och Swindle 2002). I och med detta ökar även incitamenten till att utlysa opportunistiska eller strategiska nyval. Inte sällan förläggs även dessa nyval när ekonomin går bra och regeringen i och med detta framstår i god dager (Kayser 2005, 2006). Figur 2 nedan visar hur tidigarelagda val eller nyval fördelar sig över mandatperioden uppdelat på fyra tidsintervaller.Nyval2

Figuren ovan visar just på att de flesta nyval äger rum efter det att halva ordinarie mandatperioden passerat och inte nära slutet av mandatperioden. Sverige och Norge skiljer sig dock från många länder i Europa i detta avseende.  Norge saknar helt ett konstitutionellt utrymme för nyval, så om en regering anser sig nödgad att avgå eller fälls i ett misstroendevotum finns inte möjligheten att utlysa nyval. Även den svenska grundlagen gör att Sverige har färre nyval än i de flesta andra länder, då ett nyval inte påbörjar en ny mandatperiod. Det är av denna anledning som svenska nyval benämns som ’extra val’ i svensk lagtext. Med andra ord, en regering som bildas efter ett svenskt nyval sitter endast återstående tiden av ordinarie mandatperiod, dvs. incitamenten att utlysa nyval i Sverige minskar över tid snarare än ökar!

Hur kan vi då föreställa oss att Löfven resonerade när han valde att utlysa nyval efter gårdagens budgetomröstning? Låt oss fundera över alla de tre mål eller incitament som har lyfts fram i litteraturen om regeringar: ”office-seeking”, dvs målet att erhålla och behålla regeringsmakten, ”policy-seeking”, dvs målet att kunna påverka politikens innehåll i en viss riktning, och ”vote-seeking”, dvs målet att vinna röster i framtida val. Här är det troligt att både ”office-seeking” och” policy-seeking” spelade en viss roll i det beslut som fattades: (1) Det var sannolikt så att Löfven resonerade att han skulle förlorat regeringsmakten om han hade avgått och talmannen hade fått i uppdrag att utse en ny regeringsbildare eftersom allianspartierna visade tydligt att de är beredda att ta över regeringsmakten om de gavs tillfälle till detta. (2) Det var sannolikt så att Löfven insåg att möjligheterna att påverka politikens innehåll i en viss riktning skulle vara mycket små om han skulle fortsätta att regera med en alliansbudget, alternativt om allianspartierna fick makten (eftersom allianspartierna visade tydligt att de inte var intresserade av förhandlingar över blockgränsen). (3) Det är däremot mycket lite som talar för att Löfven utlyste nyval av valstrategiska skäl eftersom de senaste opinionsmätningarna tydligt visat på att regeringspartierna har förlorat i stöd, och det finns även en risk för Löfven att han och socialdemokraterna ser mindre ”regeringsdugliga” ut i ljuset av det som hänt i och med att de förlorat en budgetomröstning. Avslutningsvis vill vi poängtera att Sverige länge har haft relativt överlevnadskraftiga regeringar av flera anledningar (se tidigare inlägg här), men så länge blockpolitiken består och ingen av blocken får en egen majoritet utan Sverigedemokraterna kan denna situation komma att förändras, och orden nyval och extra val kan vara något som även blir familjärt i en svensk kontext.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet. Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.


 

[1] Alla siffror i figurerna är från projektet Representative Democracy in Europe.

Referenser

Kayser, M. A. (2005). Who surfs, who manipulates? The determinants of opportunistic election timing and electorally motivated economic intervention. American political science review, 99(01), 17-27.

Kayser, M. A. (2006). Trade and the timing of elections. British journal of political science, 36(03), 437-457.

Lupia, A., & Strøm, K. (1995). Coalition termination and the strategic timing of parliamentary elections. American political science review, 648-665.

Smith, A. (2003). Election timing in majoritarian parliaments. British journal of political science, 33(03), 397-418.

Strøm, K., & Swindle, S. M. (2002). Strategic parliamentary dissolution. American political science review, 96(03), 575-591.

Om budgeten och statsskulden

Av: Daniel Walther

På onsdag den 3/12 är det tänkt att omröstningen om nästa års budget ska äga rum. Det har i den offentliga debatten de senaste veckorna spekulerats flitigt i om enskilda poster kommer att brytas ut ur budgeten (som skedde förra året), om SD kommer att stödja Alliansens förslag och om en förlust för den röd-gröna regeringen innebär att extraval utlyses.

Dessa frågor har redan diskuterats flitigt annorstädes och kommer att bli besvarade tids nog. Men en av frågorna som har fått uppmärksamhet, nämligen den om budgetunderskott och den svenska statsskulden, kan vara intressant att titta lite närmare på med hjälp av lite bakgrundsfakta. Statsskulden är idag på ca 1338 miljarder kronor, eller 137 000 kr per invånare, och regeringens budgetförslag, om det går igenom, skulle leda till en fortsatt ökning av skulden. Samtidigt utgör den svenska statsskulden endast 38% av BNP vilket är lågt internationellt sett. Men hur ovanligt är det egentligen med budgetunderskott, hur har den svenska statsskulden utvecklats och hur har skuldens utveckling hängt ihop med vilken regering som har varit vid makten?

Låt oss börja med att titta på hur utgifter och inkomster under varje budgetår hänger samman med statsskulden[1]. I grafen nedan kan vi se att statsskulden ökade kraftigt från slutet av 70-talet till mitten av 90-talet men stabiliserades sedan och har därefter pendlat kring ett medelvärde på runt 1250 miljarder kronor. Toppen på 1400 miljarder nåddes precis efter 90-talskrisens kulmen och skulden var då mer än dubbelt så stor som de årliga intäkterna. Därefter har skulden minskat, och tar man hänsyn till att BNP har ökat kraftigt sedan dess så är skulden idag klart lägre som andel av BNP.

Budgetutveckling

I grafen kan man också se att det är ganska ovanligt att inkomsterna i en budget överstiger utgifterna. Den svarta linjen för utgifter är bara nämnvärt över den blå inkomst-linjen vid några tillfällen, framförallt i slutet av 90- och 2000-talet, men annars är det tydligt att budgeterade underskott är det vanligaste utfallet.

En ännu tydligare bild av budgetsaldot får man i figur 2 nedan. Staplarna i figuren har också färgkodats utifrån vilken regering som satt vid makten under det budgetåret. Den genomsnittliga regeringen har haft ett årligt underskott på ca 10% (underskottet uttryckt som andel av de årliga intäkterna) men det är inte helt jämnt fördelat mellan borgerliga och socialistiska regeringar. Faktum är att borgerliga regeringar har haft ett genomsnittligt underskott på 17.8% jämfört med 6.6% för de socialistiska.

Budgetbalans

I grafen kan vi också se att de största relativa underskotten var i samband med den andra oljekrisen på 70/80-talet och valutakrisen på 90-talet. Jämfört med dessa kraftiga nedgångar i ekonomin har de senaste årens finansiella kris varit relativt lindrig. Efter krisens huvudår 2009 har det förvisso varit ett underskott i genomsnitt, men ett underskott på bara runt en tiondel av vad det var vid tidigare kriser. Budgetförslaget från den rödgröna regeringen för 2015, med ett budgeterat underskott på runt 4%, skulle om det förverkligades vara i linje med vad det har legat på de senaste tre åren.

Ett av skälen till att borgerliga regeringar har haft större underskott i genomsnitt, förutom att de ofta har regerat under kriser, kan vara att de generellt har bestått av större koalitioner. Forskning har visat att flerparti-regeringar ofta (men inte alltid) har svårare att balansera budgeten för att de i många fall har fler väljargrupper som behöver tillfredsställas (Bäck & Lindvall 2014). Den överväldigande majoriteten av socialdemokratiskt ledda regeringar har varit enpartiregeringar och har därför inte haft samma behov av att kompromissa fram budgetlösningar.

Sammantaget kan man säga att budgeteringskonsten har blivit klart mer framgångsrik de senaste decennierna. De tre regeringarna under Göran Persson hade ett genomsnittligt överskott på 1.5% medan Reinfeldtregeringen gick nästan exakt plus minus noll. Sedan 90-talskrisen har Sverige haft fler år av överskott än underskott vilket måste vara ganska unikt bland de industrialiserade västländerna. En bidragande orsak till detta kan vara att det finanspolitiska ramverket stramades upp efter 90-talskrisen med bland annat ett överskottsmål på 2 % (från och med 2000) och sedemera 1% (från och med 2007) av det finansiella sparandet under en budgetcykel.

Så oavsett vilken budget som till slut går igenom verkar det troligt att den kommer att bli klart bättre än den genomsnittliga budgeten för de senaste 50 åren.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe. Han gjorde under valrörelsen valprognoser på sidan trefyranio.com.

[1] Alla siffror är från regeringskansliets hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/2548/a/199285. Siffrorna från 2015 är från regeringens budgetförslag

Referenser

Bäck, H., & Lindvall, J. (2014). Commitment Problems in Coalitions: A New Look at the Fiscal Policies of Multi-Party Governments. Political Science Research and Methods.

Regeringsstabilitet i Europa: Varför avgår så många regeringar?

Av: Daniel Walther & Johan Hellström

I Sverige är det relativt sällsynt att en regering avgår innan nästa val. Ändå spekuleras det i att det kan ske om regeringen Löfven inte får igenom sin budget i december. Senast en svensk regering faktiskt avgick var 1981 när den andra Fälldin-regeringen först entledigade alla moderata statsråd och sedan, när misstroendevotum hägrade, valde att avgå. Egentligen avgick en svensk  regering efter detta, då Ingvar Carlssons första regering avgick 1990, men i detta fall tillträdde Carlsson som statsminister igen kort därefter (så det ledde i praktiken inte till någon förändring av regering).  Men Sverige är inget representativt land i Europa på den fronten. Faktum är att nästan 60% av alla regeringar i Europa sedan andra världskriget har avgått i förtid, antingen genom att utlysa nyval eller genom att ersättas av en annan regering mitt under mandatperioden[1].

Detta kan verka förvånande. Den heliga graalen för många partier, kronan på verket av deras ansträngningar, är regeringsinnehav, så att först kämpa sig till makten och sedan ge upp den innan man är tvungen kan framstå som kontraintuitivt. Så varför gör regeringar det? Och hur stor är sannolikheten att detta öde kommer att drabba den nuvarande socialdemokratiskt ledda koalitionen?

Två huvudtyper av förklaringar brukar anges: dels finns det stora skillnader mellan länder och regioner. Sannolikheten att en italiensk regering avgår är mycket större än att en svensk eller norsk gör det. Överlag kan man säga att regeringar i norra Europa har i genomsnitt haft fler regeringar som suttit hela mandatperioder jämfört med södra Europa. Men det varierar mycket mellan olika länder. Det finns länder i södra Europa där regeringarna sitter länge vid makten, t.ex. Spanien, Cypern och Malta och sedan finns länder som Grekland och Italien (det land i Europa med kortvarigast regeringar och flest regeringskriser) där en genomsnittlig regering bara varar i drygt ett år:

Avgångperland

I grafen kan vi se att färre än 20% av de svenska regeringarna sedan andra världskriget har avgått innan nästa val, medan mer än 80% av de italienska och irländska har gjort det. Den stora massan av länder ligger på mellan 50 och 70%. Det är dock inte helt lätt att gruppera länderna baserat på övergripande faktorer som geografi, BNP per capita, erfarenhet av demokrati, etc. Det verkar därför som nationella politiska överväganden är en viktig förklarande faktor.

Samtidigt har forskningen hittat flera gränsöverskridande förklarande faktorer som höjer risken för alla regeringar att avgår oavsett var de befinner sig. Några av de viktigaste är:

  1. Regeringstyp: Minoritetsregeringar är mindre stabila än de som åtnjuter majoritetsstöd i parlamentet och flerpartiregeringar är mindre stabila än de som bara består av ett parti. Mest överlevnadskraftiga regeringarna är givetvis de som kontrollerar majoriteten av platserna i parlamentet, inte minst om det är ett och samma parti som utgör en regering. Även s.k. koalitionsregeringar där två eller flera partier regerar tillsammans brukar vara stabila om de har en majoritet i parlamentet, men i lite mindre grad. Detta beror på att  partier som har egen majoritet har så klart lätt att få igenom sin politik och riskerar inte heller att förlora misstroendeomröstningar eller andra viktiga omröstningar som är nödvändiga för att kunna styra landet. De regeringar som tvingas avgå i allra högst grad är koalitionsregeringar utan starkt stöd i parlamentet. Enpartiregeringar i minoritet har det lite lättare, inte minst p.g.a. av dessa ofta bildas när det finns starka stödpartier eller i situationer där det saknas tydliga regeringsalternativ.
  2. Institutioner: länder med en andra kammare eller en president har känsligare regeringar eftersom de utsätts för en annan typ av maktkonkurrens. I länder med två-kammarsystem där den kammare som representerar hela landet som helhet och den kammare som representerar regionerna är i stort sätt lika starka ska lagförslag lyckas få stöd i båda kamrarna. Det är inte alltid så lätt vilket gör det svårare att styra landet. I s.k. semi-presidentiella system har presidenten inte sällan stora möjligheter att på egen hand avsätta en regering. Även detta bidrar till regeringsinstabilitet.
  3. Antal partier och ideologisk spridning: länder med fler partier som konkurrerar om makten och mer långtgående ideologiska strider har fler avgångar. Detta som ett resultat av att detta ofta gynnar uppkomsten av koalitionsregeringar som består av partier som inte alltid har haft så mycket ideologiskt gemensamt med varandra.
  4. Ekonomisk utveckling och externa kriser: Regeringar som är ansvariga för en ekonomi med stigande arbetslöshet och inflation och sjunkande tillväxt har ofta problem att överleva. Detta är speciellt sant när det är en koalitionsregering som sitter vid makten eftersom dessa har svårare att bestämma hur krisen ska hanteras. Inte sällan lämnar mindre partier en regering vid krissituationer för att slippa få skulden för bristande krishantering.

I graferna nedan kan vi se en översikt över hur några av dessa faktorer samverkar med tidig avgång.

mwcsurvbicamsurv

 

partysurvinfsurv

Så varje enskild förklarande faktor påverkar risken att en regering avgår i förtid med mellan 10 och 15%. Om flera av dessa faktorer samverkar, alltså om man exempelvis är en minoritetsregering i ett tvåkammarsystem där det finns många konkurrerande partier och inflationen stiger kan risken öka kraftigt.

För regeringen Löfven finns det alltså båda goda och dåliga nyheter i forskningen. Sverige är generellt ett land med stabila regeringar och vi har avskaffat den andra kammaren och har än så länge ingen skenande inflation (snarare tvärtom). Dock sitter regeringen tydligt i minoritet, vilket förvisso vid tidigare socialdemokratiska regeringsinnehav inte utgjort något problem, då man kunnat förlita sig på stöd från andra partier (C, V och MP) för att få majoritet för sina förslag (se tidigare inlägg här). Det parlamentariska situationen för den röd-gröna regeringen är idag mer komplicerad då det krävs att man lyckas få stöd inte bara från vänsterpartiet utan även från ett eller två allianspartier (eller passivt stöd från SD) för att få igenom sina förslag i riksdagen. Dessutom har vi ett stort antal aktiva partier som tävlar om makten, en blockpolitik som fortfarande försvårar samarbete mellan regeringen Lövfen och allianspartier och mer extrema ideologiska åsikter har fått en allt bredare representation i takt med SD:s framfart. Bilden är således blandad, men ser mer osäker ut vad den har gjort på länge i svensk politik.

En joker i den svenska leken är hur förändrat partibeteende och ny politisk praxis kommer att långsiktigt påverka regeringssituationen. En sådan förändring är hur budgeten hanteras, där vissa nu tror att det kommer att bli vanligt att oppositionen delar upp budgeten och tar ut enskilda poster som man är missnöjd med. Hur detta påverkar regeringens långsiktiga förmåga att föra sin önskade politik är i dagsläget oklart men kan komma att få effekter på partiernas intresse av att sitta kvar i regeringsställning.


 

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


 

[1] Data från Andersson, Staffan, Torbjörn Bergman, and Svante Ersson. 2014. “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se].

Sitter Löfvens regering i en historiskt svår situation?

Av: Torbjörn Bergman

I väntan på regeringens budgetförslag och omröstningen om detta kan vi titta lite närmare på det parlamentariska läget och jämföra något bakåt i tiden! Tabellen nedan visar det parlamentariska underlaget för svenska regeringar under efterkrigstiden.

Löfvens regering har ingen egen majoritet, men en majoritetsregering är inte heller någon egentlig och absolut garanti för stabilitet. Den första Fälldinregeringen (1976) hade egen majoritet men avgick på grund av inre splittring efter två år. En regering med mycket litet parlamentariskt underlag blir dock förstås bräcklig. Ullstens (1978) regering hade vad som egentligen var ett för knappt regeringsunderlag, endast 11 % av ledamöterna, med 39 av platserna i riksdagen. Den danske forskaren Asbjørn Skjæveland (2009) har genom empiriska studier och egna bedömningar kommit fram till att ett parti behöver minst 30 ledamöter för att vara regeringsdugligt. Dessa beräkningar bygger dock på studier av det danska Folketinget med 179 platser, där 30 ledamöter är ca 16-17 % av ledamöterna. Det finns nog ingen klar nedre gräns, men Folkpartiregeringen 1978 var nog ändå alltför liten för att kunna fungera parlamentariskt på längre sikt.

Samtidigt kan minoritetsregeringar vara ordentligt stabila, detta gäller den långa rad av S regeringar som kunde räkna på en majoritet genom att Vänsterpartiet inte var intresserad av att släppa fram en borgerlig regering. Carlsson II (1988) hamnade dock i problem när man inte ansågs sig kunna lita på V för att genomföra krisåtgärder. Persson (II och III) knöt upp V och MP som stödpartier genom att ge dem kontrakterade lösningar vad gäller politikens innehåll på breda samhällsområden och positioner inom departementen. Fälldin III (1981), bestående av C och FP, kunde också klara sig en kortare tid genom att hitta breda uppgörelser både till höger (M) och till vänster (S).

Löfvens situation är dock särskilt svår på grund av två faktorer:

  1. Han regerar trots att det finns en alternativ (borgerlig) majoritet riksdagen! Sverigedemokraterna (SD) vill ligga i mitten vad gäller socioekonomiska frågor och till höger vad gäller nationalism och invandring, men som Jungar och Backlunds inlägg på denna blogg visar så är SD i vart fall inte en del av vänsterblocket.
  2. Det finns som Lars Davidssons inlägg på bloggen Politologerna visar en pågående uppluckring av praxis att det parti som förlorat en inledande votering lägger ned sina röster i nästa omgång av votering. I stället har Sverigedemokraterna annonserat att man då kan komma att välja ”det minst dåliga” av de kvarvarande alternativen. Förmodligen innebär detta i SDs ögon Alliansens alternativ. Gäller detta omröstningen om statsbudgeten finns några alternativ:
    • Löfven kan sitta kvar med Alliansens budget. Även om det är tekniskt möjligt så är sannolikheten att Löfvens regering väljer att göra så minimal, enligt min bedömning
    • Löfvens regering kan också utlysa ett extra val. Detta är också mindre troligt eftersom de enda som egentligen önskar ett sådant kan vara SD.
    • Löfven kan välja att avgå och därmed inleds en ny regeringsbildningsprocess, och det finns ingen som kan utlysa ett extra val innan regeringsbildandet misslyckats ett flertal gånger. Det är då som Löfvens ”utsträckta hand” till några av partierna i Alliansen kan komma att prövas på riktigt. Om inte någon lösning framträder så kommer partierna i ett sådant läge att behöva genomgå fyra ”misslyckade” regeringsbildningsförsök innan ett extra val kan hållas.Innan dess kanske det ändå blir en regering bestående S + MP + något eller några partier från den då forna Alliansen. Kanske är det till och med troligt?
Statsminister Tillträdde Partier i regeringen Antal mandat i Andra kammaren eller enkammarriksdagen Parlamentariskt underlag i procent
Erlander III 1951 S, C 142 61,7
Erlander IV 1952 S, C 136 59,1
Erlander V 1956 S, C 125 54,1
Erlander X 1968 S 125 53,6
Palme I 1969 S 125 53,6
Fälldin I 1976 C, FP, M 180 51,6
Reinfeldt I 2006 M, FP, C, KD 178 51
Fälldin II 1979 C, FP, M 175 50,1
Hansson I 1945 S 115 50
Erlander I 1946 S 115 50
Reinfeldt II 2010 M, FP, C, KD 173 49,6
Erlander VIII 1960 S 114 49,1
Bildt 1991 M, FP, C, KD 170 48,7
Erlander II 1948 S 112 48,7
Erlander IX 1964 S 113 48,5
Erlander VII 1960 S 111 48,1
Palme IV 1982 S 166 47,6
Palme II 1970 S 163 46,6
Carlsson III 1994 S 161 46,1
Persson I 1996 S 161 46,1
Erlander VI 1957 S 106 45,9
Palme V 1985 S 159 45,6
Carlsson I 1986 S 159 45,6
Carlsson II 1988 S 156 44,7
Palme III 1973 S 156 44,6
Persson III 2002 S 144 41,3
Löfven 2014 S, MP 138 39,5
Persson II 1998 S 131 37,5
Fälldin III 1981 C, FP 102 29,2
Ullsten 1978 FP 39 11,2

Viktigt att notera:

  • Parlamentariskt underlag i procent” är andelen (i procent) mandat som regeringen haft i Andra Kammaren eller enkammarriksdagen efter valet 1970.
  • Data kommer från ett europeiskt projekt i jämförande politik som räknar nya regeringar (bara) när ett av vardera tre kriterier uppfylls: (a) det hållits ett allmänt val, (b) partisammansättningen förändras eller (c) det blir en ny statsminister. (Detta innebär exempelvis att när Carlsson formellt avgick och återkom våren 1990 så räknas inte detta som en ny regering.)

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.


Referenser

Datakälla: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Skjæveland, Asbjørn (2009), “Modelling Government Formation in Denmark and Beyond”, Party Politics 15: 715-735.

2014 års val: Ett genombrott för den postindustriella vänstern

Gästinlägg av Anders Lidström

Den politiska vänstern stärkte sin ställning i 2014 års val. På samma sätt som i vårens Europaparlamentsval gick emellertid vänstervinden i stort sett Socialdemokraterna förbi. I stället var det den post-industriella vänstern som vann framgångar, en vänster som uppmärksammar andra konfliktlinjer än den mellan arbete och kapital, främst förknippad med miljö, genus, sexualitet och etnicitet.

Den vänster som dominerat under 1900-talet har sin grund i industrisamhällets konflikter och då främst den mellan arbete och kapital. Denna konflikt var framträdande så länge industrisysselsättningen dominerade men efter att ha nått sin topp i de flesta västländer kring 1970 kom i stället en välutbildad urban medelklass att växa fram med delvis nya värderingar. Den har bl.a. mer individualistiska uppfattningar vilket i Sverige bl.a. under flera decennier kommit till uttryck i ett starkare stöd för Moderaterna men den finns också i form av en vänsterrörelse inom denna medelklass som understryker behovet av att ifrågasätta och motverka andra maktordningar som framträder när konflikten mellan arbete och kapital inte uppfattas vara lika dominant. Dessa konfliktlinjer handlar om miljöns betydelse, men också om kön, sexuell läggning och etnicitet. Strävan efter att avtäcka och bryta dessa maktordningar karaktäriserar den post-industriella vänstern.

Distinktionen mellan två typer av vänsterrörelser knyter an till teorier om post-industrialism och postmaterialism, formulerade av bl.a. Daniel Bell och Ronald Inglehart. Tidigt noterade Bell (1973) att industrisamhällets allt mindre roll för sysselsättningen innebar att en tjänstelogik skulle ersätta en industrilogik. Inglehart (1977)  har varit tongivande i forskningen om förskjutningarna i de post-industriella staterna från materiella till postmateriella värderingar. I stora delar av västvärlden, inte minst i de nordiska länderna, betraktas i allt större utsträckning de materiella behoven som givna. I stället betonar medborgarna post-materiella värden som autonomi, självförverkligande, en god miljö och jämställdhet (jfr också Svage 1985, Ignazi 1996).

Om vi tar detta som utgångspunkt skulle en operationalisering av begreppet i ett svenskt sammanhang kunna se ut ungefär så här: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle historiskt och identitetsmässigt utgör de partipolitiska uttrycken för den vänster som har sin grund i industrisamhället. Direkta företrädare för en post-industriell vänster kan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ sägas vara. Miljöpartiet identifieras i allt högre grad som ett vänsterparti (SCB 2011) och ses numera som en naturlig komponent i det rödgröna blocket. FI positionerade sig före valet till stöd för en socialdemokratisk regering. Från ungefär början av 1990-talet har det dessutom inom Vänsterpartiet skett en ideologisk förskjutning i post-industriell riktning. Det är då man tar bort ”Kommunisterna” ut partibeteckningen och sedan också markerar att man är ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”.  Även om det finns liknande tendenser inom Socialdemokraterna och då främst i dess ungdoms- och studentförbund är de inte lika uttalade som hos Vänsterpartiet. Ibland har man hävdat att en del nya partier representerar en annan dimension i politiken, som går på tvärs mot vänster-höger-skalan. I praktiken har emellertid, åtminstone i Sverige, partierna förr eller senare sorterat in sig längst denna dimension. Att den post-industriella vänsterns utgår ifrån att det finns fundamentala maktstrukturer och ojämlikheter i samhället stärker vidare uppfattningen att de bör ses som vänsterpartier.

Totalt har mellan 45 och 55 procent av väljarna röstat på något parti till vänster under perioden 1973-2014 men det har skett en successiv tyngdpunktsförskjutning från en vänster förankrad i det industriella samhället till en post-industriell vänster (se figur 1). 2014 års val är det hittills bästa för den post-industriella vänstern med framför allt ett genombrott för Feministiskt initiativ (även om det inte nådde över fyra procent) samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stort sett behöll sina väljare. I figuren har det schablonmässigt räknats med att Vänsterpartiet från 1991 till ca 1/3 är ett postindustriellt parti. Med detta sätt att räkna hade den postindustriella vänstern ett röststöd på ca 12 procent vid 2014 års val.

Figur 1. Vänsterröstandet i Sverige 1973-2014 (%)AL_1Anm: Till industrisamhällets vänster räknas röstande på socialdemokraterna och fram till 1991 även vänsterpartiet. För att väga in vänsterpartiets tilltagande betoning av post-industriella konflikter har endast två tredjedelar av dess röster räknats till industrisamhällets vänster från 1991. Till det post-industriella samhällets vänster har röstande på Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, från 1991, 1/3 av vänsterpartiets röster räknats.

 

Vänsterröstandets styrkefästen

Industrisamhällets vänster respektive det postindustriella samhällets vänster har sina styrkefästen i olika typer av kommuner i landet. Visserligen råder ett negativt samband mellan röststöd för de bägge typerna av vänster men det finns ett antal kommuner i främst Norrbotten och Västerbotten där bägge varianterna är förhållandevis starka (t.ex. Jokkmokk, Kiruna, Skellefteå, Luleå och Pajala). I allt väsentligt är dock den industriella vänstern stark där den post-industriella är svag och vice versa. I figur 2 sammanfattas var de bägge typerna av vänster har sina styrkefästen.

Figur 2. Samband mellan kommunegenskaper och andel röstande på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014AL_2

Anm: Staplarna visar korrelationskoefficienten mellan fem kommunegenskaper och röstandet på industrisamhällets respektive postindustriell vänster i riksdagsvalet 2014

Det framgår tydligt av figuren att de bägge typerna av vänster är starkast i helt olika slags kommuner. Industrisamhällets vänster är har störst stöd i små kommuner med minskande befolkningsunderlag. Vidare handlar det om kommuner där medborgarna har låg utbildningsnivå och där många är sysselsatta inom industrin och få i den privata tjänstesektorn. Den post-industriella vänstern har i stället sina styrkefästen i större och expanderande städer med välutbildade invånare samt med hög andel sysselsatta i privata tjänstesektorn. Utöver det som redovisas i figuren skiljer sig styrkefästena åt även i andra avseenden. Den post-industriella vänstern finns i kommuner med goda värden på index för jämställdhet och HBTQ-vänlighet. Där är också privata välfärdstjänster vanliga. Det motsatta råder i de kommuner som domineras av industrisamhällets vänster. Även om analysen på kommunnivån inte kan säga något om skillnader mellan generationer är det sannolikt att den post-industriella vänstern har sitt främsta stöd bland de yngre medan den industriellt baserade stöds av äldre.

Det är tydligt att den vänster som har sin koppling till det industriella Sverige successivt försvagas. I takt med tilltagande urbanisering och avindustrialisering växer en ny typ av vänster fram som drivs av egalitära ideal men som understryker att konfliktlinjerna idag är mer mångfasetterade än att bara gälla arbete eller kapital. Resultaten från de senaste årens val tyder på detta, men huruvida industrisamhällets vänster kan hitta en strategi ut ur detta återstår att se. Vänstervinden gick Socialdemokraterna förbi under supervalåret 2014. Finns det något som talar för att man kommer att vara mer framgångsrika i framtiden?


Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet


Referenser

Bell, Daniel, 1973. The Coming of the Post-Industrial Society. The Educational Forum, vol 40 (4), pp. 574-579.

Ignazi, Piero, 1996. The Crisis of Parties and the Rise of New Political Parties. Party Politics, vol 2 (4), pp. 549-566.

Inglehart, Ronald, 1977. The silent revolution. Vol. 8. Princeton: Princeton University Press.

Savage, James, 1985. Postmaterialism of the Left and Right. Comparative Political Studies, vol 17 (4), pp. 431-451.

SCB, 2011. Åttapartivalet 2010. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” och Sverigedemokraternas valframgångar

AV: Johan Hellström

En lördagsmorgon i mitten av augusti kallade Fredrik Reinfeldt till pressträff. Inför pressuppbådet riktade Reinfeldt en stark uppmaning till svenska folket att ”öppna era hjärtan” för den stora flyktingström som väntades från konfliktområdena främst i Mellanöstern. Det ökade flyktingmottagandet skulle ytterligare begränsa reformutrymmet i statsbudgeten enligt Reinfeldt och påkostade vallöften skulle lysa med sin frånvaro. Kostnaderna för flyktingmottagandet lyftes nu av Sveriges statsminister och dessa ställdes direkt i relation till offentliga satsningar, någonting som Sverigedemokraterna tidigare hade varit ensamma om. Utspelet bemöttes snabbt av kritik från flera håll och även i eftervalsanalyserna har statsvetare och kommentatorer påpekat att talet kan har påverkat Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet.

Finns det då något belägg för att Sverigedemokraternas popularitet ökade efter Reinfeldt utspel? Och kommer vi överhuvudtaget någorlunda säkert kunna svara på detta?

Det som talar för att det faktiskt hade en effekt är att frågor som rörde flykting- och invandringspolitik ökade något i betydelse i väljarkåren. Enligt DN/Ipsos augustimätning ökade andelen som ansåg att frågor som rör flykting- och invandringspolitik var en viktig fråga med 5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni. Andelen som ansåg att Sverigedemokraterna hade den bästa politiken på området ökade med 3 procentenheter samma period. Det är indikation, om än en osäker sådan, på att det faktiskt kan ha påverkat Sverigedemokraternas ökade väljarstöd.

Hur ser det då ut i de talrika opinionsundersökningar som gjorts inför riksdagsvalet? Figur 1 visar olika opinionsinstituts uppskattningar på Sverigedemokraternas väljarstöd mellan juni och september. Den vertikala linjen i figuren anger tidpunkten för Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal”.

SD_1

Not: Då opinionsundersökningar är i princip frånvarande under juli månad är de flesta linjerna i figuren ovan heldragna mellan sista junimätningen och första augustimätningen för denna period.

I figur 1 framgår att, med undantag för Sentios och Yougovs mätningar (båda är webbpaneler och inte telefonintervjuer), är det svårt att se att Reinfeldts tal hade någon större påverkan på stöd för SD i opinionen. Detta blir särskilt tydligt när vi kollar i detalj på mätningar som enbart gjordes i augusti och september i figuren nedan (figur 2). Endast de institut som genomförde mätningar före Reinfeldts utspel i augusti redovisas i figuren.

SD_2

Enligt figuren ovan (figur 2) framgår det i tre av fem mätningar kan vi inte se någon direkt effekt av Reinfeldts tal på SD:s popularitet. I Sifos, Novus, United Minds mätningar ligger stödet nästan oförändrat, samtidigt som det går att observera en viss ökning enligt Sentios och Yougovs undersökningar (vilket även framgick i figur 1).

Vad vi har observerat i årets riksdagsval är att instituten har varit relativt dåliga på att fånga upp stödet för SD, förmodligen för att SD:s väljare verkar mindre benägna att svara ärligt om vad de ska rösta på i dessa undersökningar (se t.ex. diskussionen här). En möjlighet är att detta delvis är beroende på undersökningens utformning, dvs. om det är telefonintervjuer eller internetbaserade undersökningar. De opinionsinstitut som hamnade närmast SD:s valresultat var just de nätbaserade opinionsinstituten – Sentio, United Minds och YouGov (med ett undantag Ipsos – som lyckades mindre bra, se tidigare inlägg här).

Samtidigt är enskilda mätningar inte allt för pålitliga. Inte minst för att fånga upp trender eller mindre förändringar i opinionen. Tittar vi på de försök som gjorts för att använda sig av informationen av samtliga genomförda opinionsundersökningar för att uppskatta stödet för svenska partier, har stödet gått upp för SD under augusti, men ökningen började innan Reinfeldts tal och sjönk sedan inför valet (se trefyranio och Botten Ada).

Om vi t.ex. tittar på trefyranio:s uppskattningar för SD under juni-september, ser vi att SD:s stöd ökade redan innan Reinfeldts presskonferens.

SD_3

Sammantaget kan vi konstatera att det är svårt att dra några enhetliga slutsatser om Reinfeldts utspel hade någon effekt på Sverigedemokraternas stöd i den svenska väljarkåren, i alla fall utifrån opinionsundersökningar.

Främjade då Reinfeldts utspel kring ökade flyktingströmmar Sverigedemokraterna? Ja, kanske. Men helt säkert är det inte och detta kommer vi nog aldrig med säkerhet kunna veta heller.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Hur fördelas ministerposterna i en regering?

Av: Hanna Bäck och Johan Hellström

En fråga som uppmärksammas i media den senaste tiden har varit hur en rödgrön regering under ledning av Löfven kommer se ut. Vilka partier och personer kommer få vilken ministerpost och hur ska Socialdemokraterna och Miljöpartiet hantera att båda partierna värdesätter utbildningsministerposten lika högt? Kan vi få några ledtrådar utifrån den forskning som finns rörande regeringsbildning?

Fördelningen av ministerposter utgör ett betydelsefullt steg i regeringsbildningsprocessen, och i koalitionsregeringar utgör ministerposter en av de mest värdefulla varor som partierna förhandlar om. En fråga som ett flertal forskare fokuserat på är varför partier erhåller ett visst antal ministerposter. Här är den viktigaste hypotesen att finns ett starkt samband mellan hur många parlamentariska mandat ett parti bidrar med till regeringen och hur många ministerposter partiet får. Tidigare studier av ett stort antal Västeuropeiska regeringar har visat att det finns ett mycket starkt samband mellan partiers andel ministerposter och andel mandat. Således kan vi förvänta oss att socialdemokraterna och miljöpartiet fördelar ministerposterna enligt en så kallad ”proportionalitetsprincip”, där socialdemokraterna får ungefär 80% av posterna och miljöpartiet kring 20%.

Frågan är nu om detta samband mellan partiers mandatandel och deras andel av ministerposterna kvarstår när man tar hänsyn till det faktum att olika ministerposter är olika betydelsefulla? Tidiga analyser av fördelningen av ministerposter byggde på ett antagande om att en kulturministerpost väger lika tungt som en premiärministerpost, vilket givetvis är orimligt. I motsats till detta visade en studie från 2006 (Warwick och Druckman 2006), att premiärministerposten i de allra flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost. Och i de flesta av de 14 länder som ingick i studien var posten som utrikesminister och som finansminister också viktiga.

Den här typen av analyser tar dock inte hänsyn till att partier kan värdera samma poster olika mycket, vilket är mycket sannolikt. Det vill säga, vi kan förvänta oss att vissa partier föredrar vissa specifika poster utifrån sina kärnfrågor. Tidig forskning på detta område (t.ex. Budge och Keman 1990) visade att vissa typer av partier (konservativa, liberala, religiösa, agrara/landsbygds och socialistiska partier) fick vissa specifika typer av poster som passade deras ideologiska profil. Till exempel förväntade de sig att partier som definierade sig som landsbygdspartier (eller agrara partier) föredrog posten som jordbruksminister. Den här typen av forskning menade också att liberala partier borde erhålla posten som finans- och justitieminister,  att konservativa partier sannolikt skulle erhålla posten som utrikesminister och försvarsminister, samt att socialistiska partier troligtvis fick posten som socialminister och arbetsmarknadsminister.

Hur väl stämmer dessa förutsägelser överens med hur ministerposter har fördelats i svenska koalitionsregeringar? I tabell 1 presenteras fördelningen av några utvalda ministerposter i svenska koalitionsregeringar under efterkrigstiden. Om vi först tar en titt på finansministerposten så kan vi se att i alla fall som Folkpartiet ingått i regeringen, förutom i regeringarna Reinfeldt I och II, har de erhållit denna post, vilket ger visst stöd åt förutsägelsen att liberala partier föredrar den här typen av post.

Tabell 1. Fördelning av ministerposter i svenska koalitionsregeringar

Regering Finans Utrikes Försvar Justitie Jordbruk/Landsbygd Social
Erlander III S S S S C S
Erlander IV S S S S C S
Erlander V S S S S C S
Fälldin I FP C M Opol. C C
Fälldin II FP FP M M C C
Fälldin III FP FP C Opol. C C
Bildt FP M M M C C
Reinfeldt I M M M M C KD
Reinfeldt II M M M M C KD

Kommentar: Från Bäck (2010), uppdaterad för Reinfeldt II.

När vi tittar på försvarsministerposten, så ser vi att i de flesta fall där Moderaterna ingått i regeringen har de erhållit denna post, vilket ger stöd till hypotesen att konservativa partier föredrar denna post. Denna typ av parti bör enligt Budge och Keman även erhålla utrikesministerposten, men här är resultatet mindre tydligt – denna post har erhållits av centern, folkpartiet och moderaterna i de borgerliga regeringarna. Vad gäller posten som justitieminister så bör den enligt teorin i hög utsträckning innehas av folkpartister, men i de flesta svenska borgerliga regeringarna har Moderaterna innehaft denna post. Mycket tydligare stöd får hypotesen om agrara partier – enligt denna hypotes bör centern erhålla posten som jordbruksminister, vilket de också gjort i alla svenska koalitionsregeringar. Vad gäller socialistiska partier så tycks hypotesen att de bör inneha posten som socialminister stämma i det svenska fallet – i de få koalitionsregeringar som socialdemokraterna ingått har de erhållit denna post.

En liknande hypotes inom forskningen om regeringar, som inte enbart uttalar sig om olika klassificeringar utifrån typer av partier eller ”partifamiljer” (och dessas förmodade preferenser), säger att ju viktigare ett politikområde är för ett parti, desto större är sannolikheten att partiet kommer att försöka erhålla den ministerpost som motsvarar det politikområdet (Bäck, Debus och Dumont 2011). I figur 1 presenteras resultaten av Bäck, Debus och Dumonts studie på ett förenklat sätt. I studien mättes hur mycket utrymme av partiernas valmanifest som ägnades för olika politiska frågor, och huruvida partier erhöll den ministerpost som enligt valmanifesten var viktigast för partierna.

Figur 1. Genomsnittlig ”viktighet” för olika ministerposter i 12 Västeuropeiska länder

minister_fig1

Kommentar: Figur från Bäck (2010). Data från Bäck, Debus & Dumont (2011).

Figuren visar alltså hur viktigt ett politikområde är för ett parti (i genomsnitt), fördelat på om ett parti erhöll den ministerpost som motsvarade politikområdet eller inte. I de allra flesta fall går ministerposten till de partier som värdesätter ett visst politikområde högre än andra partier i en koalition. Vi ser dock att detta resultat varierar beroende på vilken typ av post vi studerar. Det mest tydliga resultatet finner vi när vi studerar miljöministerposten och jordbruksministerposten. De partier som i hög utsträckning betonar miljöfrågor och jordbruksfrågor i sitt valmanifest, kommer med hög sannolikhet även erhålla dessa poster. Vi kan även se en viss skillnad på arbetsmarknads-, hälso-, och finansministerposterna, medan resultaten är mindre tydligare för andra ministerposter.

Sammantaget, vad kan vi förvänta oss om vi applicerar dessa tankegångar på svensk politik? När det gäller fördelningen av ministerposter i en kommande rödgrön regering, kan vi alltså förvänta oss att socialdemokraterna som största parti erhåller de mest betydelsefulla posterna, det vill säga, utöver statsministerposten även posten som finansminister och utrikesminister. Ett ytterligare argument för detta är det faktum att Miljöpartiet inte har någon politiker med erfarenhet av att vara statsråd och att regeringserfarenhet borde underlätta betydligt för att kunna koordinera och styra arbetet inom dessa personaltunga departement.

Om vi blickar bakåt till riksdagsvalet 2006, var Centerpartiet det svenska parti som ägnade mest utrymme i sitt valmanifest åt att debattera landsbygds- och jordbruksfrågor. Frågor som även är en del av Centerpartiets traditionella identitet. När Reinfeldts första regering bildades 2006 var det därför ingen överraskning att jordbruksministerposten gick just till Centerpartiet. På samma sätt, i en rödgrön regering ledd av Löfven kan vi förvänta oss att Miljöpartiet får posten som miljöminister i och med att detta är en ”hjärtefråga” för partiet (och att de ägnat mycket utrymme åt miljöfrågor i bland annat sitt valmanifest).

Frågan är då vad som händer med utbildningsministerposten då båda partierna ägnat mycket utrymme i valrörelsen (och i sina valmanifest) åt skol- och utbildningsfrågor? Troligtvis finns det en relativt enkel lösning på detta problem. Sverige är ett av många länder i Europa som inte direkt har någon (praktisk) begränsning på hur många ministerposter det får finnas. Därför finns det inte heller något direkt tryck att hålla nere antalet ministerposter. Utifrån detta är det inte osannolikt att partierna väljer att dela på departementet, med en varsin ministerpost – både en skolminister och en utbildningsminister. Eller en utbildningsminister (eller skolminister som det kanske kommer att kallas) och en biträdande utbildningsminister/skolminister.


Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries. Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.


Referenser

Budge, Ian & Hans Keman (1990). Parties and Democracy. Coalition Formation and Government Functioning in Twenty States. Oxford: Oxford University Press.

Bäck, Hanna. 2010. “Den svenska regeringsbildningen i ett jämförande perspektiv” i Jörgen Hermansson (red): Regeringsmakten i Sverige. Ett experiment i parlamentarism, 1917–2009. Stockholm: SNS.

Bäck, Hanna, Marc Debus & Patrick Dumont. 2011. “Who Gets What in Coalition Governments? Predictors of Portfolio Allocation in Parliamentary Democracies”. European Journal of Political Research 50: 441–478.

Warwick, Paul V. & James N. Druckman. 2006. “The portfolio allocation paradox: An investigation into the nature of a very strong but puzzling relationship”. European Journal of Political Research 45: 635-665.

Opinionsmätningar påverkar hur vi röstar

Gästinlägg av Annika Fredén 

I diskussionen om opinionsmätningars träffsäkerhet nämns sällan att mätningarna i sig påverkar valet av parti. Med färsk experimentell data från riksdagsvalet 2014 förklarar jag varför.

I årets val slog många opinionsmätningar fel när det gällde att förutspå partiernas slutliga resultat (se Daniel Walthers tidigare inlägg här). I årets val var det drygt en tredjedel som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan, enligt SVT:s Valu, vilket öppnar upp för faktorer som varierar i valrörelsens slutskede att påverka. Tidigare studier från Tyskland och Sverige visar att opinionsmätningar påverkar hur vi röstar och att mätningarna har olika effekt beroende på typ av parti (Huber & Faas, 2014, Fredén, 2014). Etablerade partier vinner röster på att ligga en bit under spärren i mätningarna, eftersom de då får extra röster från väljare som stödjer blocket i stort, medan oetablerade partier tjänar på opinionssiffror nära eller över spärren, eftersom fler då anser det värt att lägga en röst på partiet. Studier från Nederländerna visar också att små partier kan få extra röster av att ingå i en potentiell koalition (Irwin & van Holsteyn, 2012).

I Sverige i riksdagsvalet 2014 steg kampen mellan de politiska blocken i valrörelsens slutskede och opinionssiffrorna för Feministiskt Initiativ, som profilerat sig som ett alternativ till vänster, närmade sig riksdagsspärren. Samtidigt deklarerade Fi:s talesperson Gudrun Schyman att hon avsåg stödja en röd-grön regering. Detta gjorde det relevant för potentiella Fi-väljare att följa opinionsutvecklingen in i det sista, kanske till och med till valdagen klockan 16 då Metro för första gången i svensk historia innan vallokalerna hade stängt publicerade en exit-poll där Internet-panellister uppgivit hur de röstat (Skoglund, 2014). Det fanns två huvudstrategier: antingen välja ett av de mer etablerade partierna, om chanserna för Fi ansågs för låga, eller rösta på Fi om chanserna att partiet skulle ta sig in bedömdes goda (för en djupare diskussion av dessa alternativ se även Johan Hellströms tidigare inlägg här).

Måndagen före valet (8 september) genomförde jag ett surveyexperiment med 5000 deltagare vid E-panelen vid LORE inom Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet, för att undersöka vidare hur olika opinionsnivåer påverkar val av parti. Den största skillnaden mellan E-panelen och befolkningen i stort är att fler har hög utbildning, är politiskt intresserade och att färre stödjer Socialdemokraterna medan fler stödjer de mindre partierna till vänster. Opinionsnivån för två partier som stod på gränsen till representation – Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna – hölls i något av tre olika lägen: en bit under, precis vid eller en bit över spärren, medan nivåer för övriga partier hölls konstanta. Deltagaren tilldelades slumpmässigt ett av dessa lägen.

Resultatet stödjer tidigare studier: ett relativt oetablerat parti som Fi tjänar på att ha opinionssiffror vid eller över spärren, medan ett parti som ingår i ett tydligt regeringsalternativ, som till exempel KD, tjänar på siffror under spärren (se tabell 1 nedan).

Tabell 1: Röstandel på små partier i olika opinionslägen (procent)

Opinions-läge (%) Oetablerat (Fi) I koalition
(KD)
2,5 7,5 11,7
4,0 13,4 10,2
5,5 9,9 4,2

Kommentar: Data från E-panelen Göteborgs universitet 8 september 2014 (se Fredén, 2014)

Siffrorna visar att Kristdemokraterna får sin klart högsta röstandel när de ligger under eller precis vid spärren och klart lägre när partiet väntas klara spärren med marginal. Detta gäller även bland de med relativt lågt politiskt intresse. Feministiskt Initiativ, däremot, tjänar på relativt sett högre opinionssiffror. Data på partipreferenser och röstintention från samma experiment visar att när Fi ligger under spärren i mätningarna röstar mer än hälften av partiets sympatisörer på ett annat parti, främst på Vänsterpartiet. När det gäller röstning på Fi är effekten av opinionsmätningar starkast bland de med stort politiskt intresse, vilket stämmer överens med studier från den tyska kontexten (Huber & Faas, 2014). Eftersom stödet för Fi är starkt i denna grupp har mätningarna ändå betydelse för utfallet, även om effekten blir mindre i befolkningen i stort.

Den nya studien från valrörelsen visar också att Feministiskt Initiativ etablerat sig som ett alternativ för röd-gröna sympatisörer. När opinionsnivån för Fi hålls precis vid spärren behåller partiet de flesta av sina egna sympatisörer, samtidigt som en fjärdedel av de som gillar Vänsterpartiet bäst och en nästan lika hög andel Miljöpartisympatisörer går till Fi. Detta är en tänkbar förklaring till att Miljöpartiets valresultat landade en bit under opinionsinstitutens siffror och att även Vänsterpartiet fick relativt lågt valresultat.  I slutet av valrörelsen steg opinionssiffrorna för Fi och partiet framstod som en del av det röd-gröna blocket, vilket ledde till att en del vänstersympatisörer valde att rösta på det.

En tänkbar förklaring till att Feministiskt Initiativ inte nådde ända fram till riksdagen är att läget i blocket var splittrat, med Socialdemokraterna som närmat sig mitten, Miljöpartiet som närmat sig Socialdemokraterna och Fi vars politiska lösningar inte diskuterats i de stora avslutande debatterna. Vidare hade Socialdemokraternas Stefan Löfven visat sig sval till ett eventuellt samarbete med Fi och Gudrun Schyman (Jakobson, 2014). Ett tidigare experiment över hur väljare i en koalition röstar när ett parti ligger under spärren och tre partier en bit över visar också att en del väljare i detta läge röstar på något av de större partierna (se mitt tidigare inlägg här). Exit polls som presenterades på valdagen av bland andra SVT tyder också på att stödet för Fi generellt överskattats i mätningarna. Detta gjorde att slutresultatet för partiet hamnade ungefär som mätningarna visat – trots sista minuten-röster från röd-gröna sympatisörer.

Kristdemokraterna, å sin sida, fick ett sämre resultat i detta val än 2010. En förklaring är att det ansågs mindre angeläget att rösta taktiskt på KD i detta val eftersom partiet låg en bit över riksdagsspärren i de flesta mätningar.

Rörelser till och från partier påverkas alltså av hur partierna ligger till i mätningarna, hur stora de är i förhållande till varandra och om de ingår i ett block eller koalition. I en tid där allt färre identifierar sig med ett särskilt parti och kampanjandet pågår in i det sista är det inte förvånande att mätningarna inte stämmer med det slutliga resultatet.


Annika Fredén är doktorand i statsvetenskap vid Lunds Universitet.


Referenser

Jakobson, H. (2014). ”Ingen speciell hälsning till Schyman”.  Expressen 2014-09-12 http://www.expressen.se/nyheter/val2014/lofven-ingen-speciell-halsning-till-gudrun/

Fredén, A. (2014). Polls, coalitions and expectations. Strategic voting in PR systems. (Opublicerat manuskript)

Huber, S. & Faas, T. (2014). How twittered exit polls can shape electoral outcomes under PR systems with electoral thresholds. An experimental test of how polls may shape the fortunes of small parties. (Opublicerat manuskript)

Irwin, G. and Van Holsteyn, J. (2012). Strategic electoral considerations under proportional representation. Electoral Studies, 31(1), pp. 184–191.

Skoglund, K. (2014). “Expert spår vinst för rödgröna även utan Fi” Tidningen Metro, 2014-09-12, sidan 2. http://issuu.com/metro_sweden/docs/20140912_se_malmo

SVT:s Valu: http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf

Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.