Bryter Löfvens utlysande av extra val mot grundlagen?

I de flesta parlamentariska stater finns möjligheten för regeringar att utlysa nyval om de förlorar viktiga omröstningar eller på annat sätt anser sig nödgad att avgå. Nyval uppfyller en viktig funktion då det ger väljarna en chans att ta ställning till konflikter mellan regering och riksdagsmajoriteten, dvs. det minskar risken för att minoritetsregeringar blir handlingsförlamade, inte har parlamentariskt stöd för sin politik, samt att (långvariga) politiska dödlägen uppstår.

I ett tidigare inlägg berördes det svenska extra valet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I detta inlägg tar jag upp de svenska reglerna kring s.k. extra val i mer detalj, då detta uppmärksammades av teknologie doktor Björn Hasselgren (KTH) på SvD Brännpunkt (9/12). Hasselgrens menade att statsministerns beslut om att i december utlysa extra val inte är förenligt med nuvarande regeringsformen eller intentionerna i förarbeten till samma grundlag. Han menar även att en prövning av Konstitutionsutskottet (KU) innan ett sådant beslut om extra val fattas vore på sin plats. Med andra ord uppmanar han underförstått att en enskild riksdagsledamot ska anmäla statsministerns avsiktsförklaring till KU (då KU inte på egen hand tar upp denna typ av ärenden). Grunden till Hasselgrens invändningar är att extra val bryter mot respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val och att regeringsformens regler anger att det endast får utlysas i ”yttersta nödfall”. Han menar även att just när extra val ska kunna vara aktuellt är en ”fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen”. Han menar även att en ”sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden”. Hasselgren anger inga källor så det är svårt att bemöta riktigheten i hans påståenden, men av min läsning av regeringsformen och dess förarbeten har jag inte lyckas finna något som helst stöd för det Hasselgrens hävdar.

I en replik till Hasselgrens inlägg (SvD 11/12), skriver jag istället att, utöver reglerna kring tidpunkten när ett extra val kan utlysas, är möjligheten att utlysa extra val nästintill obegränsad. Dessutom finner jag att detta är en fråga om ägnas relativt stort utrymme i förarbetena. Reglerna kring nyval togs upp i Grundlagsberedningen 1963 (SOU 1963:17 och SOU 1963:18), som menade att ”upplösningsinstitutet” skulle behållas i en ny författning och förbli ”obegränsat”. Den statliga utredningen som jag hänvisar till i min replik ”Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) kom några år senare. I denna utredning tas nyval och ”nyvalsförordnande” upp (se t.ex. s.176-188) och summerar direktiven, tidigare utredningar, debatter, remissrundor, hur det fungerar i andra länder, samt ger förslag på utformning av regler. Utredningens överväganden kring nyval motiveras med att sådana kan ”kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen” inte minst ”vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig” (s. 184), eller när riksdagen riktat ”misstroendeförklaring mot regeringen”, eller när ”utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har slagit igenom i riksdagens sammansättning”, samt vid ”ett parlamentariskt dödläge” (s. 185). Samtidigt, anser utredningen inte att det inte finns någon anledning att ytterligare reglera rätten till att utlysa nyval, då både politiska faktorer (osäkerheten av valutgången) och de fasta mandatperioderna i sig själv har en begränsande effekt. Risken för frekventa nyval eller extra val är med andra ord liten.

Björn Hasselgren, hävdar i sin slutreplik (SvD 13/12) att 60-talets utredningar inte är relevanta för den nuvarande Regeringsformen! Här har han fel. Det är 60-talets utredningar som är relevanta för reglerna om extra val i regeringsformen, eftersom det är i dessa som frågan utreds, och inte i de förarbeten som gjordes under det tidiga 70-talet. I den statliga grundlagsberedningens förarbete ”Ny regeringsform. Ny riksdagsordning” (SOU 1972:15) står det ”Reglerna om upplösning av riksdagen (nyvalsförordnande och avbrytande av riksdagssession) blev föremål för översyn i samband med kammarreformen. De behöver därför inte omprövas nu annat än i detaljer” (s. 126). Vad som diskuteras i denna utredning är istället tidsgränserna för när omval kan hållas och att kalla nyval för ’extra val’. Även Proposition 1973:90 säger att det enda som bör ändras mot förr är att tidsgränsen för hållande av extra val kan förkortas. Det är med andra ord angeläget att bedöma nuvarande situation utifrån de förarbeten som faktiskt ligger till grund för nuvarande regeringsform (även om de snart har 50 år på nacken). Statsministerns ställningstagande i fråga om extra val är därför inte som Hasselgren hävdar varken grundlagsmässigt ”olämpligt”, det strider inte mot med förarbetena till regeringsformen eller ”bryter mot gängse förhållningssätt”. Den prövning av KU som Hasselgren vill se, skulle om den realiserades vara resultatet av att Hasselgrens missförstånd och inte p.g.a. av att vare sig regeringsformen eller dess förarbeten är otydliga på något sätt.

Övrig läsning

Samtliga utredningar som hänvisas till ovan finns fritt tillgängligt här.

Statsvetaren Nils Gustafsson har skrivit ett blogginlägg på samma tema här.


Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och driver forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet.

Sitter Löfvens regering i en historiskt svår situation?

Av: Torbjörn Bergman

I väntan på regeringens budgetförslag och omröstningen om detta kan vi titta lite närmare på det parlamentariska läget och jämföra något bakåt i tiden! Tabellen nedan visar det parlamentariska underlaget för svenska regeringar under efterkrigstiden.

Löfvens regering har ingen egen majoritet, men en majoritetsregering är inte heller någon egentlig och absolut garanti för stabilitet. Den första Fälldinregeringen (1976) hade egen majoritet men avgick på grund av inre splittring efter två år. En regering med mycket litet parlamentariskt underlag blir dock förstås bräcklig. Ullstens (1978) regering hade vad som egentligen var ett för knappt regeringsunderlag, endast 11 % av ledamöterna, med 39 av platserna i riksdagen. Den danske forskaren Asbjørn Skjæveland (2009) har genom empiriska studier och egna bedömningar kommit fram till att ett parti behöver minst 30 ledamöter för att vara regeringsdugligt. Dessa beräkningar bygger dock på studier av det danska Folketinget med 179 platser, där 30 ledamöter är ca 16-17 % av ledamöterna. Det finns nog ingen klar nedre gräns, men Folkpartiregeringen 1978 var nog ändå alltför liten för att kunna fungera parlamentariskt på längre sikt.

Samtidigt kan minoritetsregeringar vara ordentligt stabila, detta gäller den långa rad av S regeringar som kunde räkna på en majoritet genom att Vänsterpartiet inte var intresserad av att släppa fram en borgerlig regering. Carlsson II (1988) hamnade dock i problem när man inte ansågs sig kunna lita på V för att genomföra krisåtgärder. Persson (II och III) knöt upp V och MP som stödpartier genom att ge dem kontrakterade lösningar vad gäller politikens innehåll på breda samhällsområden och positioner inom departementen. Fälldin III (1981), bestående av C och FP, kunde också klara sig en kortare tid genom att hitta breda uppgörelser både till höger (M) och till vänster (S).

Löfvens situation är dock särskilt svår på grund av två faktorer:

  1. Han regerar trots att det finns en alternativ (borgerlig) majoritet riksdagen! Sverigedemokraterna (SD) vill ligga i mitten vad gäller socioekonomiska frågor och till höger vad gäller nationalism och invandring, men som Jungar och Backlunds inlägg på denna blogg visar så är SD i vart fall inte en del av vänsterblocket.
  2. Det finns som Lars Davidssons inlägg på bloggen Politologerna visar en pågående uppluckring av praxis att det parti som förlorat en inledande votering lägger ned sina röster i nästa omgång av votering. I stället har Sverigedemokraterna annonserat att man då kan komma att välja ”det minst dåliga” av de kvarvarande alternativen. Förmodligen innebär detta i SDs ögon Alliansens alternativ. Gäller detta omröstningen om statsbudgeten finns några alternativ:
    • Löfven kan sitta kvar med Alliansens budget. Även om det är tekniskt möjligt så är sannolikheten att Löfvens regering väljer att göra så minimal, enligt min bedömning
    • Löfvens regering kan också utlysa ett extra val. Detta är också mindre troligt eftersom de enda som egentligen önskar ett sådant kan vara SD.
    • Löfven kan välja att avgå och därmed inleds en ny regeringsbildningsprocess, och det finns ingen som kan utlysa ett extra val innan regeringsbildandet misslyckats ett flertal gånger. Det är då som Löfvens ”utsträckta hand” till några av partierna i Alliansen kan komma att prövas på riktigt. Om inte någon lösning framträder så kommer partierna i ett sådant läge att behöva genomgå fyra ”misslyckade” regeringsbildningsförsök innan ett extra val kan hållas.Innan dess kanske det ändå blir en regering bestående S + MP + något eller några partier från den då forna Alliansen. Kanske är det till och med troligt?
Statsminister Tillträdde Partier i regeringen Antal mandat i Andra kammaren eller enkammarriksdagen Parlamentariskt underlag i procent
Erlander III 1951 S, C 142 61,7
Erlander IV 1952 S, C 136 59,1
Erlander V 1956 S, C 125 54,1
Erlander X 1968 S 125 53,6
Palme I 1969 S 125 53,6
Fälldin I 1976 C, FP, M 180 51,6
Reinfeldt I 2006 M, FP, C, KD 178 51
Fälldin II 1979 C, FP, M 175 50,1
Hansson I 1945 S 115 50
Erlander I 1946 S 115 50
Reinfeldt II 2010 M, FP, C, KD 173 49,6
Erlander VIII 1960 S 114 49,1
Bildt 1991 M, FP, C, KD 170 48,7
Erlander II 1948 S 112 48,7
Erlander IX 1964 S 113 48,5
Erlander VII 1960 S 111 48,1
Palme IV 1982 S 166 47,6
Palme II 1970 S 163 46,6
Carlsson III 1994 S 161 46,1
Persson I 1996 S 161 46,1
Erlander VI 1957 S 106 45,9
Palme V 1985 S 159 45,6
Carlsson I 1986 S 159 45,6
Carlsson II 1988 S 156 44,7
Palme III 1973 S 156 44,6
Persson III 2002 S 144 41,3
Löfven 2014 S, MP 138 39,5
Persson II 1998 S 131 37,5
Fälldin III 1981 C, FP 102 29,2
Ullsten 1978 FP 39 11,2

Viktigt att notera:

  • Parlamentariskt underlag i procent” är andelen (i procent) mandat som regeringen haft i Andra Kammaren eller enkammarriksdagen efter valet 1970.
  • Data kommer från ett europeiskt projekt i jämförande politik som räknar nya regeringar (bara) när ett av vardera tre kriterier uppfylls: (a) det hållits ett allmänt val, (b) partisammansättningen förändras eller (c) det blir en ny statsminister. (Detta innebär exempelvis att när Carlsson formellt avgick och återkom våren 1990 så räknas inte detta som en ny regering.)

Torbjörn Bergman är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och driver forskningsprojektet Governments in Europe vid Södertörns högskola.


Referenser

Datakälla: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). “The European Representative Democracy Data Archive, Release 3”. Main sponsor: Riksbankens Jubileumsfond (In2007-0149:1-E). [www.erdda.se]

Skjæveland, Asbjørn (2009), “Modelling Government Formation in Denmark and Beyond”, Party Politics 15: 715-735.