Kommer den rödgröna regeringen att hålla?

Av: Daniel Walther

Efter den senaste tidens politiska turbulens och regeringens beslut om att drastiskt ändra reglerna för vilka som har rätt söka och beviljas asyl i Sverige har det spekulerats i att regeringen kanske inte kommer att överleva till nästa val. Diskussionen har förts både av journalister[1] och bloggare och av politiker från regeringspartierna (framförallt från miljöpartiets sida)[2].

Om regeringen faktiskt kommer att hålla är så klart omöjligt att säga. Statsvetenskapen som disciplin är inte precis nog för att göra utsagor om enskilda fall. Däremot är disciplinen tillräckligt långt kommen för att säga något om den generella sannolikheten att en regering som påminner om den svenska lyckas hålla. Och här ser risken för tidig avgång historiskt hög ut.

Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Vi har skrivit om det tidigare på bloggen[3]. Den nuvarande regeringen har dock grundförutsättningar som gör en tidig avgång mycket mer sannolik än vad som brukar vara fallet i Sverige. Det första skälet till detta är att det är en ovanligt svag minoritetsregering. Med endast 138 av 349 platser (39.5%) behöver regeringen ofta stöd av flera oppositionspartier för att få igenom förslag. Sverige har en lång historia av minoritetsregeringar, men det har ofta varit en socialdemokratisk regering med klart över 40% av platserna som kunde få igenom viktiga beslut med stöd i riksdagen enbart av ett annat parti (oftast vänsterpartiet och periodvis Centerpartiet och Miljöpartiet[4]). Detta påverkar alla lagförslag men ställdes på sin spets vid budgetomröstningen förra året. Nu när decemberöverenskommelsen har fallit är det möjligt att en liknande situation uppstår igen nästa år.

Ett annat problem för regeringen som inte har varit vanligt tidigare är att vi nu har ett starkt högerpopulistiskt parti. Tidigare studier har visat att när ideologiskt extrema partier eller anti-system partier växer sig starka så påverkar det regeringsstabiliteten negativt[5]. Sådana partier skapar en polariserad politisk situation, bryter mot politisk praxis och vedertagna regler och om de har framgångar i opinionen kan de andra partierna behöva omvärdera sina strategier för att överleva.

Förutsättningarna för regeringen Löfven var därför redan initialt dåliga och den politiska utvecklingen sedan dess har skapat nya problem. Underliggande policyskillnader mellan S och MP, som under andra omständigheter kanske inte hade gjort sig påminda, har tvingats fram till ytan[6]. Om regeringen i en ideal värld hade velat fokusera på grön omställning och jämlikhet har de istället hamnat i en situation där migrationspolitik både dominerat den dagliga dagordningen och påverkat budgetutrymmet för andra reformer. Skillnader i inställningen till immigration hos både väljarna och ledarna i de två regeringspartierna kan därför inte ignoreras på samma sätt som om socioekonomiska frågor dominerat agendan.

sochmp

Slutligen, grafen ovan visar hur opinionsstödet för S och MP har utvecklats sedan 2012. Uppskattningen är baserad på en sammanvägning av stödet från alla större institut där hänsyn tas till undersökningens storlek och institutens pålitlighet. Här står det klart att stödet har störtdykt de senaste 12 månaderna. S ligger nu på under 25% i genomsnitt i mätningarna och MP på runt 6%. Det är generellt kostsamt för partier att sitta i regeringen, men oftast inte så här kostsamt[7]. Jämför man dessa opinionssiffror med partiernas målsättningar och självbild lämnar verkligheten nog en del att önska. Frågan är vilka förändringar partierna överväger för att återvinna det förlorade stödet?

Så givet grundförutsättningarna för regeringen och hur den politiska agendan och opinionsstödet har utvecklats sedan valet är den här regeringen mer i riskzonen för tidig avgång än vad en svensk regeringen har varit på ett par decennier. I vanliga fall löper en svensk regering i genomsnitt ungefär 15% risk att avgå före mandatperiodens utgång. För den rödgröna är sannolikheten istället uppe i runt 70%[8].

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Han forskar om regeringar, partier och opinionssiffror. Han twittrar också privat under @DanielBWalther.

[1] http://www.svd.se/ta-ansvar-for-er-egen-politik-miljopartiet/om/svenskt-flyktingmottagande

[2] http://prio.dn.se/prio/2015-11-25/kvall/nyheter/efter-skarpta-flyktingreglerna-miljopartister-vill-att-partiet-lamnar-regeringen

[3] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/04/regeringsstabilitet-i-europa-varfor-avgar-sa-manga-regeringar/

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/08/28/vem-stottar-vem-i-regeringsbildningen-om-minoritetsregeringar-och-stodpartier/ för en längre diskussion

[5] Warwick, Paul. Government survival in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

[6] Se Laver, Michael, and Kenneth A. Shepsle. ”Events, equilibria, and government survival.” American Journal of Political Science (1998): 28-54 för en längre diskussion om hur externa händelser kan påverka.

[7] Se Narud och Valens kapitel i Strøm, Müller och Bergmans bok ” Cabinets and coalition bargaining – The democratic life cycle in Western Europe, Oxford University Press, 2008

[8] Modellen som den här siffran bygger på kan så klart diskuteras och den intresserade får gärna kontakta mig på daniel.walther@umu.se för att göra det. I grova drag kan sägas att sannolikheten är beräknad utifrån en statistisk modell (Cox proportional hazards model) som kontrollerar för tio viktiga faktorer för regeringsstabilitet. Koefficienterna är först uppskattade utifrån hela datamaterialet (640 europeiska regeringar) och de relevanta variabelvärdena för regeringen Löfven har sedan satts in för att uppskatta den här regeringens sannolika varaktighet. Uppskattningen tar också hänsyn till ny forskning på hur löpande förändringar i opinionsstöd påverkar stabilitet.

Annonser

Hur populärt är SD?

Av: Daniel Walther

Efter YouGovs opinionsmätning[1] som visade att SD nu är Sveriges största parti uppstår naturligt frågan: hur populärt är partiet egentligen? De flesta politiskt intresserade människor i Sverige har lärt sig att inte sätta för stor vikt vid enskilda opinionsundersökningar. En svala gör ingen sommar (som vi fick lära oss den hårda vägen det här året) och en mätning gör ingen pålitlig tidsserie. Men hur precist kan vi egentligen uppskatta partiernas stöd nu?

För att besvara frågan lite mer noggrant behöver vi göra en liten avstickare till en större diskussion om hur opinionsundersökningar görs i Sverige nu. Vi vet inte exakt hur de flesta institut bedriver sina undersökningar och viktar sina resultat eftersom detta (av förståeliga skäl) ofta betraktas som affärshemligheter. Men lite simplifierat kan man säga att det finns två stora skolor nu:

  • de (likt Sifo och SCB) som försöker nå slumpmässiga urval genom att ringa runt till folk eller skicka ut enkäter, och
  • de (likt YouGov) som använder webbpaneler där folk får anmäla sig själva.

Detaljerna i dessa metoder har redan diskuteras i relativ detalj annorstädes[2][3] så här noterar jag bara det viktigaste för våra syften. YouGovs mätning är (i huvudsak) baserad på självrekryterade webbpaneler, det vill säga människor kan frivilligt anmäla sig själva och besvara deras frågor regelbundet. Detta urval kommer inte att vara representativt. Man kommer att få fler unga människor (som använder internet i högre utsträckning) och fler politiskt intresserade människor (som är mer benägna att dela sina politiska åsikter). Det är osannolikt att dessa människor speglar resten av befolkningen väl.

Webbpanelerna försöker gottgöra detta dels genom att vikta urvalet, så att om 40% av deltagarna är kvinnor kommer varje kvinnas röst att väga något tyngre så att slutresultatet speglar kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning. Man kan också försöka välja ett representativt urval av de som har anmält sig så att deltagandet i undersökningen ungefär speglar valdeltagandet i det senaste valet. Dessutom har webbpaneler fördelen att de kan följa samma människor över tid. Detta innebär att även om vi har en överrepresentation för ett visst parti i vårt urval (säg att 15% stödjer miljöpartiet i första mätningen) kan man genom att se hur dessa människor ändrar sina åsikter över tid ändå få ett hum om nationella politiska trender. Om 3 procentenheter bland miljöpartiets sympatisörer har ändrat sina uppfattningar några månader senare kan vi anta att miljöpartiet nu är mindre populärt, och att de är ungefär 20% (3/15) mindre populärt än tidigare. Den absoluta nivån på stödet i mätningen nu (12%) är nog inte pålitlig, men vet man att stödet har sjunkit med 20% och kan göra en rimlig uppskattning på hur stort det var när man började kan man ändå göra en kvalificerad gissning.

Det finns många lösa trådar och potentiella problem i metoden, men ett som det har fokuserats på är att det inte går att räkna ut en statistisk felmarginal. Det vill säga, vi vet att resultatet från webbpanelen är osäkert men vi kan inte säga exakt hur osäkert. Traditionellt sett har slumpmässiga urval kunnat göra detta. Har vi ett helt slumpmässigt urval kan statistisk teori säga inom vilka gränser det sanna värdet i befolkningen sannolikt ligger[4].

Problemet är att dagens slumpmässiga urval inte är helt slumpmässiga, huvudsakligen pga låg svarsfrekvens, mätfel och bortfall[5]. I många undersökningar svarar 50% eller färre av de tillfrågade, och det är osannolikt att de 50% som svarar är representativa för de 50% som inte gör det. De är därmed inte representativa för befolkningen i stort heller, vilket gör inferens och beräkning av felmarginal en något godtycklig sysselsättning eftersom vi inte lever upp till grundantagandena. Att text-TV skriver att en förändring i ett partis stöd är statistiskt säkerställd betyder inte längre nödvändigtvis att den är det eftersom vi inte kan lita på felmarginalen.

Slutsatsen av detta blir att slumpmässiga urval är mycket bättre i teorin men att det inte är lika klart att de är bättre i praktiken. United Minds, som använde självrekryterade paneler, hamnade t.ex. klart närmst det faktiska valresultatet i 2014 års riksdagsval[6] med ett genomsnittligt fel på ungefär 0.6 procentenheter per parti. Ipsos, som gör slumpmässigt utvalda telefonintervjuer, var sämst och var i genomsnitt nästan 2 procentenheter ifrån per parti. YouGov hamnade någonstans i mitten med en felmarginal på strax över 1 procentenhet.

Allt detta medför att opinionsbranschen befinner sig i kraftig förändring på grund av människors minskade benägenhet att svara i telefon och på brevenkäter. Webbpaneler kommer därför ofrånkomligen att bli allt viktigare. I USA ligger svarsfrekvensen ofta på 10%[7] eller lägre och paneler har därför varit ett naturligt inslag där ännu längre än här. Det finns lite som tyder på att vi inte kommer att fortsätta röra oss i den riktningen.

Så till grundfrågan, vet vi hur stort SD är? Min personliga slutsats från diskussionen ovan är: nej, det vet vi inte, men samtidigt finns det gissningar som är bättre än andra. En bra strategi är att satsa på ”safety in numbers” och använda data från alla institut och fokusera på trender över tid snarare än bara de senaste mätningarna. Opinionen förändras relativt långsamt, så det kan löna sig att se opinionsstöd som en kontinuerlig tidsserie där man väger samman många olika mätningar från många olika institut under en längre tid (men där de senaste undersökningarna får något mer vikt). Och undersökningar som frågar fler personer och institut som historiskt sett har visat sig mer pålitliga borde få större tyngd.

Gör man en sådan analys är slutsatsen att SD inte är i närheten av att vara Sveriges största parti. Med data fram till början av augusti kan man se att SD enligt dessa uppskattningar ligger 8 procentenheter efter Socialdemokraterna och nästan 6 efter Moderaterna. Det är dock tydligt att debatten i upptakten till valet om vem som är Sveriges tredje största parti nu har avgjorts i SD:s favör.

partistod

Denna ögonblicksbild bekräftas om vi tittar på hela tidstrenden från de senaste 18 månaderna. SD har ökat kontinuerligt, men verkar fortfarande ha en bit kvar till nivåer på 25% och över.

partitrend

Alla opinionsundersökningar är fel men några är användbara[8]. Och den bästa gissningen i dagsläget torde vara att SD har en bit kvar tills partiet på allvar kan utmana de två stora partierna om positionen som Sveriges största parti.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet. Inför valet gjorde han valprognoser på sidan trefyranio.com och han återfinns också på twitter.

[1] http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/

[2] So Johan Martinsson för en grundlig genomgång https://politologerna.wordpress.com/2013/03/14/webbpaneler-och-slumpmassiga-urval-en-jamforelse-av-sju-undersokningar/

[3] https://politologerna.wordpress.com/2014/07/27/vad-menas-med-representativa-urval/

[4] https://politologerna.wordpress.com/2013/01/30/den-mytomspunna-felmarginalen/

[5] http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-officiella-statistik-hotar-att-bli-missvisande/

[6] https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

[7] http://www.slate.com/articles/news_and_politics/politics/2012/05/survey_bias_how_can_we_trust_opinion_polls_when_so_few_people_respond_.html

[8] Som en variant av George E.P. Box kända citat angående statistiska modeller. http://stats.stackexchange.com/questions/57407/what-is-the-meaning-of-all-models-are-wrong-but-some-are-useful

Vilket opinionsinstitut lyckades bäst? Och vilka partier var svårast att mäta?

Av: Daniel Walther

Nu med valresultatet i hand (om än inte en färdig regering) kan partierna påbörja den långsamma processen att utvärdera sin valrörelse. Vilka väljare nådde man fram till, vilka tappade man och vad kan man förbättra inför nästa gång? En viktig komponent i denna lärdomsprocess är bra opinionssiffror, men som vi ska se var siffrorna för flera partier, inte bara för SD, skakiga. Det gjordes också prognoser inför valet, men dessa har redan diskuterats annorstädes (på politologerna och av mig på trefyranio) och tas därför inte upp här.

Två intressanta frågor att titta på så här i efterhand är dels om vissa institut lyckades särskilt bra, och dels om vissa partier var svårare att mäta. För att besvara dessa frågor har jag först tittat på den sista mätningen inför valet från varje institut eftersom denna borde ge den bästa fingervisningen om valutgången. Jag har också gjort en andra sammanställning genom att ta medelvärdena av mätningarna från varje institut under september månad. Skälet till att räkna in också andra mätningarna från september än bara den sista innan valet är att en enskild mätning kan påverkas av många slumpmässiga faktorer, men lägger vi samman flera borde en mer generell bild framträda. Då kan vi se om vissa institut hade strukturella avvikelser i sina skattningar och om opinionsbranschen som helhet hade större problem att mäta vissa partier.

Låt oss börja med att kolla hur det gick i enbart den sista mätningen. De grå staplarna längst till vänster visar den sammanlagda avvikelsen mellan institutens mätningar och det faktiska valresultatet. En lägre stapel innebär alltså en bättre uppskattning och där kan vi se att United Minds lyckades klart bäst. Med en avvikelse på 5.6 procentenheter var det genomsnittliga felet bara ca 0.6 per parti. Novus och Sifo klarade sig också under 10% spärren medan Ipsos och Demoskop var längst ifrån

sistamätningen

Om vi istället tittar på de sammanvägda resultaten för alla mätningar under september var istället Skop det institut som kom närmst valresultatet. Deras avvikelse på 8.7 innebär ett genomsnittligt fel på strax under 1 procentenhet per parti. Tätt därefter kom United Minds och YouGov som hade 9.0 och 9.4 procent avvikelse. Längst ifrån var Ipsos (med nästan två procentenheter fel per parti) och (överraskande nog) Sifo, med 13.6 i avvikelse. En ansenlig del av väljarkåren verkar dock ha bestämt under den sista veckan (enligt valu:n) vilket gör att mätningarna från början av september ingen nödvändigtvis var så felaktiga när de genomfördes. Den totala avvikelsen är snäppet lägre (84.4) när man bara tar in den senaste mätningen än när vi tittar på hela september (87.8) vilket tyder på att de tidiga mätningarna kan vara något missvisande.

pollavvikelse

Slutligen, vilka partier var svårast att mäta? På den frågan finns ett entydigt svar: SD och MP, och därefter V och FP. Att SD är svårt att mäta är välkänt och har diskuterats flitigt i många sammanhang de senaste dagarna. Att också MP, FP och V var så problematiska var däremot mer överraskande. I grafen nedan ser vi skillnaderna mellan de sista mätningarna från varje institut inför valet och det faktiska resultatet. De partier som var lättast att mäta hade några institut som överskattade och några som underskattade resultatet, och helst låga staplar. SD, MP, V och FP hade däremot bara avvikelser i en riktning vilket ledde till systematiska problem. Felen för både SD och MP var också stora – generellt två procentenheter eller mer.

partiavvikelse

Det verkar alltså som att det finns systematisk bias för vissa partier. Framförallt SD och MP hade stora avvikelser och samtliga institut verkar ha haft problem. Det tyder på att mätningsmetoderna för dessa kan behöva ses över. Felsökningen efter vad som gick snett kommer säkert att fortsätta ett bra tag till.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå Universitet och har under valrörelsen gjort valprognoser på sidan trefyranio.com.