När blir kvinnor partiledare?

Av: Hanna Bäck och Daniel Walther

I media har det under senare tid spekulerats flitigt i huruvida Alliansen kommer att gå till val 2018 uteslutande med kvinnliga partiledare då Moderaterna nyligen tillsatt Anna Kinberg Batra som ny partiledare och flera kvinnor diskuteras som möjliga partiledare för Kristdemokraterna. Detta vore en historiskt exceptionell situation sett ur ett svenskt perspektiv. Sedan 1910-talet har Sverige totalt haft sju kvinnliga partiledare. I tabellen nedan kan vi se en översikt över vilka dessa sju partiledare var, när de tillträdde och avgick, och vilka partier de ledde. Den första kvinnliga ledaren var Karin Söder (C) som tillträdde 1985. Centern har haft flest kvinnliga partiledare (3 st inkl. Maud Olofsson och Annie Lööf), medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna endast har haft en kvinnlig partiledare vid ett tillfälle (Schyman, Sahlin, Kinberg Batra).

Partiledare Parti Tillträdde Avgick
Söder C 1985 1987
Schyman V 1993 2003
Leissner FP 1995 1997
Olofsson C 2001 2011
Sahlin S 2007 2011
Lööf C 2011 ?
Batra M 2015 ?

Mijlöpartiet är annars det parti som har haft överlägset flest kvinnliga ledare/språkrör. Vi har dock inte inkluderat MP i vår analys här eftersom att de har ett regelverk som gör partiet atypiskt i det här sammanhanget. Dels är språkrörens mandat tidsbegränsat vilket gör att nästa efterträdare tar över inte bara när ledaren avgår av politiska eller personliga skäl, utan när det är dags enligt schemat. Dessutom hade Miljöpartiet en lång rad kvinnliga ledare som satt väldigt kort tid under tumultartade år på 80-talet och partiet utmärker sig därför på många sätt från vad vi kan observera i övriga svenska partier.

Tidigare forskning har funnit att kvinnor tenderar att vara mer underrepresenterade högre upp i hierarkierna, det vill säga att vi ser färre kvinnor ju högre positioner och ju mer betydelsefulla uppdrag vi studerar. Vissa forskare menar att detta mönster beror det på att det finns en ”marginalisering” av kvinnor som blir tydligare ju högre upp i hierarkin man kommer, och tidigare jämförande studier av många länder visar till exempel att få kvinnor återfinns på högre poster som i regeringen.[1] Studier på kommunal nivå visar på ett liknande mönster, och även om Sveriges Riksdag kan beskrivas som ett av ”världens mest jämställda parlament” så har det visat sig att kvinnor är underrepresenterade i Riksdagens debatter [2].

Men som vi ska se utmärker sig kvinnliga partiledare inte bara genom att de är så få utan också på en del andra sätt. Diana O’Brien har i en artikel som nyligen publicerats i den högt ansedda tidskriften American Journal of Political Science[3] undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Hon kom fram till att de kvinnliga ledarna särskiljer sig på många sätt från sina manliga gelikar. Bl.a. tenderar kvinnor oftare att komma till makten i:

  • små partier
  • partier som sitter i opposition
  • partier som backade i förra valet

Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna. Så givet dessa fynd från den komparativa forskningen, hur ser situationen egentligen ut i Sverige? I grafen nedan kan vi se att det har funnits 7 kvinnliga partiledare i Sverige jämfört med 52 manliga, det vill säga endast 12 procent av de svenska partiledarna har varit kvinnor. Manliga ledare sitter dessutom i genomsnitt nästan dubbelt så länge som de kvinnliga. Till viss del kan detta vara en effekt av tid. Alla kvinnliga ledare har suttit de senaste 30 åren och partiledare i genomsnitt, även de manliga, har suttit kortare tid under den perioden. Att upprepa Alf Svenssons 31 år vid makten eller Tage Erlanders 23 är svårare på 2000-talet.

gendertime

Skillnaden i maktinnehav blir kanske ännu tydligare om man istället tittar på det totala antalet år som manliga ledare har suttit vid makten då de har haft exakt 500 år på topp-posten medan kvinnor totalt har haft 32 år. Männen har alltså suttit nästan 16 gånger längre tid som partiledare!

O´Briens fynd om att kvinnor framförallt kommer till makten i småpartier hade länge också stöd i Sverige (om vi förenklar och räknar småpartier som alla utom S och M). De två största partierna fick inte en kvinnlig ledare förrän 2007 när Mona Sahlin tog över S. Nu har däremot 2 av 7 ledare kommit från de stora partierna vilket inte tyder på någon speciell trend. O´Briens andra två teser får däremot tydligt stöd. Samtliga sju kvinnliga partiledare har tillträtt efter att deras parti gjorde ett dåligt valresultat. Och sex av sju ledare tog över när partiet satt i opposition. Endast Annie Lööf som tog över 2011 när C var en del av regeringen bryter mot trenden.

När_tar_kvinnor_över

Hur ska vi då tolka dessa resultat? Varför ser vi så få kvinnliga partiledare och varför tillträder de just efter ett sjunkande valresultat och när ett parti sitter i opposition?

Att vi har haft så få kvinnliga partiledare i Sverige kan knappast förklaras av att det finns få kompetenta kvinnor inom partierna som har karriärambitioner. Till exempel så visar tidigare forskning att kvinnor snarare tycks stöta på ett så kallat ”glastak” när de försöker avancera.[4] Det finns även de som pekar på att könsstereotyper i samhället leder till att kvinnor inte ses som ”ledare” och att de därför inte väljs till högre poster, eller till att de kritiseras hårdare när de väl sitter på en högre politisk post.[5]

Varför blir då kvinnor främst partiledare när det går dåligt för ett parti? O’Brien menar att detta dels handlar om att partiledarpositionen blir mindre attraktiv när partiet förlorat ett val, eller då partiet har förlorat regeringsmakten och har mindre resurser. Partierna kan också vara beredda i högre utsträckning att prova alternativa strategier, som att utse en kvinnlig partiledare, när de är i trängande behov av att vända en negativ utveckling.

Mycket talar därför för att vi kommer att se fler kvinnliga partiledare inom svensk politik – och att det inte är osannolikt att vi kommer se en Allians som ställer upp med enbart kvinnliga partiledare inför 2018 års val.

Hanna Bäck är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och driver forskningsprojekten The Ideological Cohesion of Parliamentary Parties och Yes Minister! A Survey of Cabinet Ministers’ Influence on Social Policy in Seven West European Countries.

Daniel Walther är doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet och jobbar inom forskningsprojektet Representative Democracy in Europe.

[1] Se t ex Krook, M.L. och O’Brien, D.Z. (2012). All the President’s Men? The Appointment of Female Cabinet Ministers Worldwide. The Journal of Politics.

[2] Se Bäck, H. och Öhrvall, R. (2004). Det nya seklets förtroendevalda. Stockholm: Kommunförbundet, Landstingsförbundet & Justitiedepartementet; Bäck, H., Debus, M. och Müller, J. 2014. Who Takes the Parliamentary Floor? The Role of Gender in Speech-making in the Swedish Riksdag. Political Research Quarterly. Se också Politologerna: https://politologerna.wordpress.com/2013/06/18/ett-av-varldens-mest-jamstallda-parlament-men-mannen-tar-mer-plats/

[3] O’Brien, D. Z (2015). Rising to the Top: Gender, Political Performance, and Party Leadership in Parliamentary Democracies. AJPS.

[4] Se t ex Folke, O. och Rickne J. The Glass Ceiling in Politics: Formalization and Empirical Tests. IFN.

[5] Se t ex Brescoll, V. L., E. Dawson, & E. L. Uhlman. 2010. Hard won and easily lost: The fragile status in gender-stereotype-incongruent occupations. Psychological Science.

Vem toppar valsedeln i riksdagsvalet?

Gästinlägg av Jessika Wide

I Sverige är det numera relativt vedertaget att kvinnorepresentationen spelar roll för både politikens utfall och legitimitet. I alla riksdagspartier utom i Sverigedemokraterna är nomineringen till riksdagsvalet decentraliserad, d.v.s. det är nomineringskommittéer i partierna på valkretsnivå som rekryterar och nominerar kandidater till riksdagsvalen.

Sex av de nuvarande åtta riksdagspartierna tillämpar könskvotering när valsedlarna sätts samman. I de allra flesta fall handlar det om att valsedlarna inför valen ska vara varvade, d.v.s. att varannan kandidat på valsedeln ska vara en kvinna (”varannan damernas”). I Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har respektive parti på central nivå beslutat om regler och riktlinjer som nomineringskommittéerna i valkretsarna måste följa (hård könskvotering). I Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna finns det istället rekommendationer om könskvotering, vilka dock inte är tvingande för nomineringskommittéerna i valkretsarna (mjuk könskvotering). I Centerpartiet finns det endast ett mål om en jämn könsfördelning och inte någon rekommendation. I Sverigedemokraterna saknas såväl mål som rekommendationer och regler om könsfördelningen.

I det svenska riksdagsvalet används ett proportionellt valsystem med 29 valkretsar. Skåne och Västra Götaland är indelade i flera valkretsar, samtidigt som Stockholms kommun och Göteborgs kommun utgör egna valkretsar. I övrigt utgör varje län en egen valkrets. Valkretsarnas storlek varierar beroende på antalet röstberättigade invånare. De flesta valkretsar har 9-13 mandat vardera. Allra minst är Gotland med 2 mandat, Jämtland med 4 mandat samt Blekinge och Kronoberg med 6 mandat vardera. Störst är Göteborgs kommun med 18 mandat, Stockholms kommun med 29 mandat och Stockholms län (exkl. Stockholms kommun) med 38 mandat.

I ett proportionellt valsystem med partilistor och flermansvalkretsar anses det vara avsevärt mycket enklare för partiernas nomineringskommittéer att tillgodose krav och rekommendationer om en social mångfald bland kandidaterna, t.ex. med avseende på kön. Partierna försöker vanligtvis sätta samman partilistor som i sin helhet tilltalar väljarna. Detta är svårare i majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar, som i t.ex. Storbritannien och USA. I dessa system kan varje parti bara nominera en enda kandidat i varje valkrets och det tenderar att oftast bli en man. Det förklaras med att det inom partierna finns normer kring meriter och kompetens som gynnar manliga kandidater. Manliga kandidater ses i högre grad som potentiella framgångsrika kandidater än de kvinnliga kandidaterna.

I de senaste svenska riksdagsvalen har partierna tack vare könskvoteringen i hög grad gått till val med varvade listor. Det kan tolkas som att partierna nominerar kvinnor och män i samma utsträckning. Om vi dock lyfter blicken och istället tittar på vem som toppar valsedeln, blir resultatet något helt annat. En genomgång av valsedlarna till riksdagsvalet 2014 (tillgängliga hos Valmyndigheten) i de 29 valkretsarna visar nämligen att män är kraftigt överrepresenterade bland förstanamnen hos nästan alla partier. Det råder också stora skillnader mellan andelen kvinnor bland partiernas kandidater totalt och andelen kvinnor bland förstanamnen. Undantaget är Vänsterpartiet (72 % kvinnliga förstanamn) och Miljöpartiet (55 % kvinnliga förstanamn). Där är andelen kvinnor högre bland förstanamnen än bland kandidaterna. Ungefär en tredjedel av Centerpartiets och Folkpartiets valsedlar toppas av en kvinna. I Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna var det bara en fjärdedel av listorna som toppades av kvinnor.  Sverigedemokraterna gick till val med en enda nationell lista, som toppades av den manliga partiledaren. I tre valkretsar (Kalmar, Norrbotten och Skåne västra) är det inte ett enda parti som har en kvinna som förstanamn.

JW1

JW2

Utifrån detta kan två viktiga lärdomar dras.

För det första har valkretsindelningen i Sverige inte riktigt förändrats i takt med politiken. De nuvarande valkretsarna fungerade väl när det fortfarande bara fanns fem partier representerade i riksdagen. Numera har Sverige ett åttapartisystem, vilket innebär att konkurrensen mellan partierna i valkretsarna har hårdnat avsevärt. Ju fler partier som konkurrerar om mandaten i valkretsarna, desto färre ledamöter väljs från respektive parti. I valet 2010 innebar det att nästan bara Socialdemokraterna och Moderaterna hade mer än en ledamot per valkrets. I de flesta fall får alltså de övriga partierna maximalt ett mandat per valkrets. Det innebär att logiken med flermansvalkretsar och partilistor som gynnsamma för kvinnorepresentationen inte längre är lika självklar i Sverige. Det som istället främst spelar roll är vem som hamnar överst på listan. Könsfördelningen bland förstanamnen spelar roll även i de stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Om partiet får tre mandat och listan toppas av en man, är det två män och en kvinna som väljs. De många valkretsar i Sverige må vara positiva för den regionala representativiteten, men de missgynnar den sociala representativiteten. Internationell forskning har tidigare pekat på att kvinnorepresentationen påverkas negativt av små valkretsar med hård konkurrens mellan partierna.

För det andra har partierna fortfarande inte löst frågan om den ojämna könsfördelningen bland politikerna. Partiernas valsedlar är vanligtvis varvade i både riksdagsval och kommunalval. Det som däremot partierna inte lyckas hantera är att män i högre grad än kvinnor utses till poster med mera status och makt. Ofta handlar det om poster där partierna bara kan nominera en enda kandidat var. I kommunerna har vi länge sett hur män dominerar på ordförande- och styrelseposter. Med den hårdnande konkurrensen i valkretsarna i riksdagsvalet ser vi samma fenomen visa sig även där. När partierna ska välja en person som ska stå överst på valsedeln, tenderar det att bli en man.

Detta innebär att det svenska valsystemet med flermansvalkretsarna därmed får en mer begränsad betydelse för kvinnorepresentationen. De mindre partiernas varvade listor ser visserligen bra ut för väljarna, men har i realiteten en begränsad betydelse för kvinnorepresentationen eftersom det i princip bara är den översta kandidaten på listan som eventuellt har chans att bli vald.


Jessika Wide är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.


Referenser

Dahlerup, Drude (2006) red. Women, Quotas and Politics. London: Routledge.

Franceschet, Susan, Mona Lena Krook & Jennifer M. Piscopo (2012) red. The Impact of Gender Quotas. Oxford: Oxford University Press.

Kenworthy, Lane & Melissa Malami (1999) ”Gender Inequality in Political Representation: A Worldwide Comparative Analysis”, Social Forces 78(1): 235-269.

Kittilson, Miki Caul & Leslie A. Schwindt-Bayer (2012) The Gendered Effects of Electoral Institutions. Political Engagement and Participation. Oxford: Oxford University Press.

Krook, Mona Lena (2009) Quotas for Women in Politics. Gender and Candidate Selection Reform Worldwide. Oxford: Oxford University Press.

Matland, Richard E. (1993) ”Institutional Variables Affecting Female Representation in National Legislatures: The Case of Norway”, The Journal of Politics (55): 737-755.

Matland, Richard E. (1998) ”Women’s Representation in National Legislatures: Developed and Developing Countries”, Legislative Studies Quarterly 23(1): 109-25.

Reynolds, Andrew (1999) ”Women in the Legislatures and Executives of the World: Knocking at the Highest Glass Ceiling”, World Politics, 51(4): 547-572.

Siaroff, Alan (2000) ”Women’s Representation in Legislatures and Cabinets in Industrial Democracies’, International Political Science Review, 21(2): 197-215.

Wängnerud, Lena (2001) ”Kvinnors röst: En kamp mellan partier”, i: Jönsson, Christer (red.) Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond, s. 129-146.