Av: Johan Hellström
Inför riksdagsval domineras debatten oftast av frågor som jobb och arbetslöshet, ekonomi, vård och omsorg, skola och i senare valrörelser även frågor som jämställdhet, miljö, invandring och integration. Tystare har det varit gällande frågor som berör Europasamarbetet trots att en ansenlig mängd av de politiska besluten fattas på europeisk och inte på nationell nivå. Inför Europaparlamentsval är självklart debatten om Europa mer livlig, men detta är bara en av EU:s institutioner, medan Sveriges representanter i ministerrådet, Europeiska rådet och (delvis) kommissionen är ett resultat av riksdagsvalet och den regering som tillträder. Samtidigt har även riksdagens EU-nämnd en viktig roll i att påverka regeringens positioner i ministerrådet. Riksdagsvalet borde därför vara viktigt för att påverka hur EU:s politik ska se ut.
Är då svenska politiker (synnerligen) obenägna att diskutera det Europeiska samarbetet inför riksdagsvalet? Eller ser det ut på liknande sätt i andra länder?
Journalisten Patrik Oksanen har gjort en sammanställning av hur många gånger EU nämns i valmanifesten inför året valrörelse. En mer systematisk genomgång har ännu inte gjorts av statsvetare för riksdagsvalet 2014, med dock för tidigare val. Figuren nedan (figur 1) visar andelen av partiernas valmanifest som handlar om EU mellan 1988-2010.
Partiernas valmanifest är en del av valrörelsen, men debatten i media är viktigare. Inte minst då medierapporteringen når ut till betydligt fler människor än valmanifesten och kan få politiker att kommentera frågor som de annars helst skulle undvika att diskutera. I ett forskningsprojekt där jag ingår har vi studerat förekomsten av EU-relaterade frågor i media och under vilka omständigheter som EU blir en viktig fråga på den nationella politiska arenan.
Figuren nedan (figur 2) visar på i vilken grad som politiker från de olika riksdagspartierna diskuterar eller kommenterar EU-relaterade frågor i svensk press under valrörelser. Sverigedemokraterna är exkluderade i figuren då de i stort sett inte nämnt eller kommenterat EU i detta avseende. Linjerna indikerar hur många uttalanden som görs i EU-frågor av företrädare för respektive parti. Mer precist visar linjerna hur många s.k. ”kärnmeningar” som totalt görs av varje partis företrädare. En kärnmening i sin tur består av (förenklat uttryckt) en uttalad ståndpunkt av en politiker i en politisk fråga eller beröm och kritik av andras ståndpunkter. Med andra ord kan en tidningsartikel (eller en grammatisk mening) innehålla flera kärnmeningar.
I figurerna ovan, inte minst i figur 2, framgår det att EU-frågor hade en framträdande roll i samband riksdagsvalet 1994 som var mindre än två månader före folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Även om inte den mest intensiva debatten om medlemskapet startat, var den en av många frågor inför valet 1994 (Håkansson, 1996:63). Efter 1994 minskade betydelsen av EU-frågor hos de flesta partier, men fick ett litet uppsving igen vid 2002 års valrörelse (hos M, S och V) trots att debatten om att införa Euron som valuta inte riktigt kommit igång vid denna tidpunkt. Under senare riksdagsval, har inte minst Moderaterna och Vänsterpartiet utåt sett haft ett litet fokus på EU-relaterade frågor i valrörelserna (så som den återspeglas i den tryckta pressen).
Siffrorna i figur 2 är lite svåra att tolka om vi inte samtidigt vet vilket utrymme andra politiska frågor fick i medierapporteringen inför riksdagsvalen. För att kunna uttala sig om EU-frågors betydelse bör dessa ställas i förhållande till andra politiska uttalanden. Figuren nedan (figur 3) visar andelen EU-relaterade uttalanden i relation till andra politiska frågor i Sverige och fyra andra länder under 1990- och 2000-talen.
I Sverige består mindre än 1 procent av alla uttalanden som görs av politiker om Europasamarbetet! Med andra ord, EU-frågor är inget politikerna vill eller behöver diskutera inför riksdagsval. Om vi jämför Sverige med några andra EU-länder ser vi att Sverige, jämförelsevis, inte har en speciellt aktiv debatt om EU-frågor. Dock är denna inte är speciellt anmärkningsvärd i Tyskland heller (2-4 %) – ett land som utefter sin storlek (befolkningsmässigt och ekonomiskt) har betydligt mer inflytande än Sverige i EU sammanhang. I Österrike, Frankrike och inte minst Storbritannien har EU-frågor haft en mer framträdande roll. Där är det de högerpopulistiska partierna (FPÖ och BZÖ i Österrike, Front National i Frankrike och UKIP i Storbritannien), samt det brittiska Konservativa partiet som har varit pådrivande för att lyfta och försöka politisera EU i nationella val. Gemensamt för Sverige och Tyskland är att båda dessa länder saknat högerpopulistiska partier som drivit på etablerade partier att diskutera EU. I Sverige har EU-kritiken istället kommit ifrån vänster (Vänsterpartiet och under 90-talet även från Miljöpartiet) och inte från den yttersta högern. Ny Demokrati var i detta avseende en udda fågel inför valet 1991 genom sin EU-positiva inställning och Sverigedemokraterna har legat lågt med sin EU-kritik.
Även om det går att argumentera för att det vore önskvärt ur ett demokratiskt perspektiv, är det inget märkligt med att politiska partier undviker att diskutera hur EU:s politik och framtid ska se ut inför riksdagsval. Att svenska politiker undviker EU-frågor beror till stor del av valtaktiska skäl. Dels är EU är ingen prioriterad fråga inom väljarkåren (eller hos politikerna). Politiker har dessutom som regel en betydligt mer positiv inställning till Europasamarbete än väljarna och inte minst rörande vilka frågor som ska beslutas på EU-nivå. De flesta partier har även väljarkårer som har en splittrad syn på huruvida det nuvarande EU-samarbetet är bra eller dåligt eller hur det ska utvecklats i framtiden. Med andra ord, är EU ingen valvinnare och partierna brukar undvika att lyfta frågor som inte gynnar dem väljarmässigt eller riskerar att skada deras stöd. Två partier med likartad syn som sina väljare är dock Folkpartiet och Vänsterpartiet. Folkpartiet är relativt synligt, men har inte mycket att vinna på att diskutera EU-frågor inför riksdagsval. Även Vänsterpartiet har tystnat. Vänsterpartiet skulle potentiellt kunna locka till sig (ännu fler) väljare om de skulle lyfta och debattera EU-frågor inför riksdagsval. I detta fall är det dock troligtvis framtida önskningar om att ingå i en regering tillsammans med Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) som fått Vänsterpartiet att upphöra med sin EU-kritik. Att uppmärksamma EU i valrörelsen skulle riskera att trigga en debatt om Vänsterpartiets avvikande syn på EU-samarbetet jämfört med Socialdemokraterna och försvåra möjligheterna att ingå i en framtida koalitionsregering.
Johan Hellström är universitetslektor i statsvetenskap och leder forskningsprojektet Representative Democracy in Europe vid Umeå universitet och deltar i projektet The Politicization of Europe – A comparative study of six West European countries, 1970-2010.
Om makt och politik 