En prognos för valet 2018

Av: Daniel Walther


Årets riksdagsval är nu bara några dagar bort. Inför valet 2014 försökte jag, med blandad framgång om sanningen ska fram, både här och på trefyranio förutsäga valresultatet. Och även om jag nu officiellt har lagt forskarkarriären bakom mig är det så klart en intressant utmaning att försöka förbättra förra valets resultat med en ny prognos.

Datamaterialet för den här prognosen kommer från ett öppet GitHub-konto, SwedishPolls[1], och innehåller mätningar från samtliga tillgängliga institut. Det vill säga, till skillnad från andra opinionssammanställningar, såsom Henrik Ekengren Oscarssons ”Mätningarnas Mätning”[2], används även mätningar från s.k. webbpaneler (exempelvis YouGov). Tekniken som jag använder för att väga samman skattningar från alla olika undersökningsinstitut kallas för DLM – Dynamic Linear Model – och används inom den Bayesianska statistiska skolan för att hitta en sammanhängande trend i ett datamaterial som är fyllt av ”brus”. Mer om den statistiska modellen bakom denna valprognos finns att läsa här.

Opinionsmässigt har vi under mandatperioden sett många kraftiga svängningar både upp och ner för flera partier. I figuren nedan visas hur opinionsstödet har utvecklats sedan 2014 för de olika politiska partierna. Den svarta heldragna linjen är den uppskattade tidstrenden medan de grå punkterna är individuella mätningar. Särskilt noterbart är att Socialdemokraterna efter en återhämtning som började 2016 har tappat nästan 5 procentenheter i stöd det senaste året, detta trots att regeringspartier ofta går framåt i opinionen under de sista 18 månaderna innan ett val[3].  Att det ledande oppositionspartiet, Moderaterna, tappar under samma period är så klart extra anmärkningsvärt.

Men inte bara dessa två utan också flera av de andra partierna uppvisar stora svängningar. Centerpartiet har gått från 5 upp till 13 procent i opinionsstöd och sedan ner igen till strax över 8 procent. Vänsterpartiet har gått från 6 till 10 procent medan Kristendemokraterna verkar ha nästan fördubblat sitt stöd de senaste månaderna.

tidstrend

Prognosen för det här valet pekar på att vänstersidan blir störst efter valet och att Socialdemokraterna blir det största riksdagspartiet. Partiet har dock tappat mer än 6 procentenheter jämfört med förra valet och gör potentiellt sitt sämsta val i modern tid. Sverigedemokraterna ser ut att gå framåt lika mycket, alltså runt 6 procentenheter och bli Sveriges näst största parti. Det ska dock sägas att mätningarna historiskt sett har varit mindre tillförlitliga för SD – generellt har partiets stöd underskattats – men det är oklart hur opinionsinstituten har korrigerat för detta den här gången. Vänsterpartiet ser också ut att göra ett väldigt bra val och Kristdemokraterna ser nu ut att bli något större än både Liberalerna och Miljöpartiet. Kristdemokraternas försprång gentemot dessa partier ligger dock inom felmarginalen.

party_pred

Slutligen, tittar vi på blocknivå ser vänstersidan ut att behålla sitt övertag och bli nästan 3 procentenheter större än Alliansen. Skillnaden mellan blocken ser också ut att vara statistiskt signifikant. Men som bekant ser blockpolitiken ut att vara mindre skriven i sten inför det här valet än inför de tre senaste och det är därför väldigt osäkert om ett svagt övertag i mandat för de rödgröna också kommer att medföra ett förnyat regeringsinnehav.

block_pred

 


[1] https://github.com/hjnilsson/SwedishPolls

[2] https://datastory.se/story/matningarnas-matning

[3] Walther, Daniel. “Picking the winner (s): Forecasting elections in multiparty systems”; Electoral Studies 40 (2015): 1-13.

 

Ingår alltid det största partiet i regeringen?

Av: Johan Hellström


I den offentliga debatten, och inte minst insändare till dags- och kvällstidningar, i sociala medier och i kommentatorsfält lyfts Inte sällan åsikten att det största partiet måste ingå i regeringen. I synnerhet om Sverigedemokraterna blir det största riksdagspartiet. Att något annat vore odemokratiskt. Det är dock ett missförstånd om hur den parlamentariska demokratin fungerar i Sverige och de flesta andra länder. Samtidigt är det dock inte en helt orimlig synpunkt då detta är ordningen i några parlamentariska demokratier, t.ex. Bulgarien och Island, där det finns en stark praxis att statschefen utser partiledaren för det största partiet till regeringsbildare eller s.k. ”formateur”.[1] Med andra ord, partiledaren för det största partiet får första chansen att försöka bilda en regering.

I de flesta parlamentariska demokratier är det just statschefen som brukar ha rollen som s.k. ”informateur”, dvs. den som får rollen att sondera för att hitta en regeringsbildare. Enligt den svenska regeringsformen har dock riksdagens talman denna uppgift (dvs. att föreslå en ny statsminister för riksdagen). Däremot finns det inte i Sveriges grundlagar reglerat vem talmannen ska utse till formateur. Praxis är dock att talmannen sonderar terrängen med samtliga av riksdagens partiledare, för att på så sätt få underlag på vilket eller vilka partier som kan bilda en regering med goda chanser att få tillräckligt stöd i riksdagen. Utifrån dessa diskussioner utser därefter talmannen en av partiledarna till regeringsbildare (eller statsministerkandidat). [2]

Hur vanligt är det då att det största partiet ingår i regeringen? Studerar vi bara de regeringar som bildats när inget enskilt parti haft en parlamentarisk majoritet (dvs. minoritetssituationer), så ingår det största partiet i c:a 86 % av de regeringar som bildats sedan 1945 i Europa som helhet. I Sverige ligger denna siffra på c:a 75 %, dvs. alla förutom de sju borgerliga regeringar som bildats under efterkrigstiden. I samtliga dessa fall har Socialdemokraterna varit det största partiet. Att vara det största partiet är således ingen garanti för att bli regeringsparti men ofta en viktig faktor för de partier som lyckas nå regeringsmakten.

En annan viktig faktor som lyfts fram i forskningen för om partier lyckas nå regeringsmakten är deras ideologiska placering i partisystemet. Partier som placerar sig i mitten av den viktigaste eller de viktigaste ideologiska dimensionerna har betydligt större möjligheter att bli regeringspartier än mer ideologiskt extrema partier. Anledningen till detta är att partier vill samarbeta och ingå i regeringar med andra partier som står nära dem politiskt. Den främsta fördelen för ett parti att bilda regering med ideologiskt närstående partier är att det minskar behovet av långtgående politiska kompromisser. Den gemensamma regeringspolitiken kommer därmed ha goda förutsättningar att vara acceptabel för samtliga partier som ingår i en koalitionsregering. Av denna anledning har det parti som befinner sig i den politiska mitten det s.k. medianpartiet en särskilt gynnsam position i partisystemet.[3]  .Oavsett om ett större parti med vänster- eller högerprofil försöker bilda en flerpartiregering brukar medianpartiet oftast ingå i dessa regeringar.[4] Tar vi hänsyn till samtliga regeringar som bildats i Europa under efterkrigstiden ingår medianpartiet i två av tre regeringar. Medianpartiet är dock ofta även det största partiet och exkluderar vi när samma parti är både det största och medianpartiet återstår en av fyra regeringar där detta parti ingår. I endast drygt 6 % av de regeringar som bildas ingår inte det största partiet eller medianpartiet. I Sverige handlar det om Sveriges två historiskt sett svagaste regeringar utifrån antalet riksdagsmandat – Ullsten (1978-9) och den tredje Fälldin-regeringen (1981-2) och den historiskt starkaste minoritetsregeringen utifrån antalet riksdagsmandat – den andra Reinfeldt-regeringen (2010-14).

Vilket är då medianpartiet i Sverige idag? Figuren nedan visar resultatet från en expertundersökning där 18 statsvetare har fått placera svenska partier på olika politikområden.

ches_2017_fyra_politikomraden.png

Enligt denna undersökning är Sverigedemokraterna (SD) medianpartiet på den socioekonomiska vänster-högerskalan, men används en mer generell vänster-höger dimension som t.ex. inkluderar nationalism, synen på brott- och straff, moralfrågor m.m.  eller den s.k. GAL-TAN[5] dimensionen är SD idag ett parti till höger i svensk politik.[6] På den stora vattendelaren inom svensk politik under denna valrörelse – invandrings- och integrationspolitiken – är SD dock ett ytterlighetsparti. Skillnaderna inom detta politikområde har däremot blivit mindre under våren då flera partier signalerat för en hårdare invandrings- och integrationspolitik. Fast så länge som SD betraktas som ett ”paria-parti”[7] av de andra riksdagspartierna – ett parti som inget annat parti vill ha något formellt samarbete med – är dock regeringsmakten utom räckhåll. Så även om SD skulle bli det största partiet efter årets riksdagsval är det troligt att de likt Socialdemokraterna under de borgerliga regeringsinnehaven likväl kommer att vara ett oppositionsparti.


Polk, Jonathan, Jan Rovny, Ryan Bakker, Erica Edwards, Liesbet Hooghe, Seth Jolly, Jelle Koedam, Filip Kostelka, Gary Marks, Gijs Schumacher, Marco Steenbergen, Milada Vachudova and Marko Zilovic. 2017. ”Explaining the salience of anti-elitism and reducing political corruption for political parties in Europe with the 2014 Chapel Hill Expert Survey data,” Research & Politics (January-March): 1-9.

Noter:

[1] Endast i diktaturen Ekvatorialguinea är det reglerat i konstitutionen att statschefen ska utse partiledaren för det största partiet till regeringsbildare. Se Elkins, Z., Ginsburg, T., & Melton, J. (2010). Characteristics of national constitutions, version 1.0. URL: http://www.comparativeconstitutionsproject.org/index.htm.

[2] Se detta inlägg för detaljer: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/11/12/regeringsbildningen-2014-september-till-november/

[3]  Medianpartiet är det parti som innehar median-riksdagsledamoten. Med andra ord. om samtliga partier skulle rangordnas från vänster till höger (eller tvärtom) skulle medianpartiet på vänster-höger dimensionen vara det parti som kontrollerar det 175 mandatet, dvs. median-riksdagsledamoten.

[4] Se https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/22/regeringsbildning-i-europa-vilka-partier-bildar-regering-efter-ett-parlamentsval/

[5]  GAL står för Gröna, alternativa och libertarianska värderingar, och motsatsen TAN står för Traditionella, Auktoritära och Nationalistiska värderingar.

[6]  Se även: https://maktochpolitik.wordpress.com/2015/04/27/ar-sverigedemokraterna-hoger/

[7]  Se: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/01/isolering-av-hogerradikala-partier-del-1/

Varför lämnade inte miljöpartiet regeringen?

Av: Johan Hellström


Det har kostat på för Miljöpartiet att sitta i regeringen och partiet har nästan förlorat hälften av sina partimedlemmar under mandatperioden. Även många väljare har övergivit partiet. I valet 2014 fick miljöpartiet 6.9 procent av rösterna. Efter det har stödet i opinionen stadigt gått ner och ligger nu strax över 4 procent i de flesta opinionsundersökningar. Samtidigt har miljöpartiet inte haft det så lätt i regeringsställning och kompromisspolitiken har inte varit till deras fördel. Flera frågor har ställt regeringssamarbetet på sin spets och inte minst beslutet att skärpa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå i samband med flyktingkrisen 2015, statliga Vattenfalls försäljning av brunkolsgruvor i Tyskland 2016 och nu senast när Miljöpartiet hotade att lämna regeringen i november 2017, om inte Socialdemokraterna gick dem till mötes om att ge c:a 9.000 ensamkommande flyktingbarn en möjlighet att stanna kvar i Sverige för gymnasiestudier.

Diskussionerna om miljöpartiet borde lämna regeringen har varit intensiv både inom och utanför partiet. Men varför lämnade inte Miljöpartiet regeringen?[1]

Den statsvetenskapliga forskningen om koalitionsregeringar kan hjälpa till att förstå varför partier har anledning till att stanna kvar i regeringssamarbeten. För det första riskerar ”avhoppare” att förlora andra partiers förtroende och inte bli inbjudna till framtida regeringar. I en analys av koalitionsregeringar i 18 europeiska länder (mellan 1950-2006) visar Margit Tavits (2008) att partier som lämnat tidigare regeringssamarbeten inte blir tilltänkta som koalitionspartners i efterföljande koalitionsregeringar i samma grad som andra partier. Med andra ord, ”straffas” partier som lämnat tidigare regeringar då dessa partier inte längre betraktas som pålitliga koalitionspartners. För det andra är det mycket osäkert om det verkligen ”lönar sig” att lämna regeringar i form av ökat väljarstöd i kommande parlamentsval. I en studie av koalitionsregeringar i 14 västeuropeiska länder (mellan 1945-2010) bygger Paul Warwick (2012) vidare på Tavis resultat och analyserar huruvida partier som lämnar regeringar tjänar eller förlorar på detta. Han finner att dessa partier faktiskt är lite mer framgångsrika i efterföljande val (i genomsnitt), men skillnaderna mellan de partier som stannar kvar i regeringssamarbeten är oftast mycket små. Samtidigt bekräftar Warwick Tavits resultat om att ”avhoppare” i mindre grad blir inbjudna till framtida regeringssamarbeten. Med andra ord, ser vi hur det har gått i generella termer för ”avhoppare” i Europa verkar det oftast inte löna sig för partier att lämna regeringar.

Om vi tillåter oss att spekulera – hur skulle det då ha gått för Miljöpartiet om det skulle ha lämnat regeringen under mandatperioden? Troligtvis skulle Miljöpartiet inte ha tappat fullt så mycket av sitt stöd i väljarkåren (eller så många medlemmar), men samtidigt riskera att inte bjudas in till framtida regeringssamarbeten inom en överskådlig framtid. Miljöpartiet skulle med andra ord samtidigt både vara ett stärkt och ett försvagat parti. Genom att stanna kvar i regeringen har Miljöpartiet visat att det är ett parti som är berett att ta ansvar i regeringsställning, även om priset för detta varit högt.


Tavits, M. (2008). The role of parties’ past behavior in coalition formation. American Political Science Review102(4), 495-507.

Warwick, P. V. (2012). Dissolvers, disputers, and defectors: the terminators of parliamentary governments. European Political Science Review4(2), 263-281.

 

[1]  Se även detta inlägg på samma tema, men utifrån en annan infallsvinkel: https://politologerna.wordpress.com/2016/06/10/miljopartiets-vandor-makten-och-den-undflyende-harligheten/

Kostnaden att regera

Av: Johan Hellström


Förra veckan kom resultaten från SCB:s sista partisympatiundersökning innan valet. Enligt denna undersökning är det jämnt mellan de politiska blocken. Om det skulle vara val idag skulle det rödgröna blocket få 40 procent av rösterna, allianspartierna 38,6 procent, Sverigedemokraterna 18,5 procent och övriga partier (där Feministisk initiativ är störst) 2,9 procent av rösterna.

Jämfört med riksdagsvalet 2014 är det tre förändringar som är särskilt värda att lyfta fram. Sverigedemokraterna ökar sitt stöd med över 5 procentenheter, allianspartierna backar ungefär 1 procentenhet gemensamt och de rödgröna partierna backar nästan 4 procentenheter totalt. Men inom det rödgröna blocket är det bara regeringspartierna som backar i opinionen medan Vänsterpartiet går framåt. Den sittande regeringen (S + MP) hade ett stöd på 37,9 procent i riksdagsvalet 2014 och enligt senaste Partisympatiundersökningen endast 32,6 procent.

Att regeringspartier förlorar i popularitet under mandatperioden är dock normalt. Det kostar på att regera. I en svensk kontext har detta berörts i ett par blogginlägg av Henrik Oscarsson där han pekar på att svenska regeringspartier stöd i opinionen minskar gradvis under den första delen och mitten av mandatperioden ned mot en nivå på drygt 90 procent av stödet jämfört med valresultatet, för att sedan hämta tillbaka något av stödet i slutet av mandatperioden. [1]

Detta är dock inget unikt för Sverige. Regeringspartier förlorar i stöd även i andra länder. Figur 1 nedan visar opinionstrenden för 166 regeringar i 13 västeuropeiska länder över mandatperioden (baserat på över 12.000 opinionsundersökningar).[2] Linjerna visar det genomsnittliga väljarstödet i förhållandet till valresultatet för samtliga regeringar (svart linje), koalitionsregeringar (blå linje) och enpartiregeringar (grön linje). I figuren är det tydligt att regeringspartier successivt förlorar i popularitet, men lyckas hämta upp lite av stödet innan nästkommande val. Den upphämtning vi kan se i Sverige och andra länder mot slutet av mandatperioden är dock inget som nuvarande Svenska regering har lyckats med.

Figur 1. Genomsnittliga stödet för regeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig1.png

Källa: Daniel Walther och Johan Hellström (2018). The verdict in the polls — how government stability is affected by popular support, kommande artikel i West European Politics.

Det är vanligt att sittande regeringar lägger fram olika reformförslag och satsningar i slutet av mandatperioden för att öka sina chanser att bli omvalda.[3] En möjlig förklaring till att regeringen Löfven inte lyckats vända den nedåtgående opinionstrenden kan vara att det är en minoritetsregering med en relativt liten andel av riksdagsmandaten.[4] Med andra ord, det svaga stödet i riksdagen gör det svårare att implementera populära förslag under slutspurten av valrörelsen (som t.ex. vinstförbud inom välfärdssektorn). Hur ser då trenden i opinionsstöd ut för koalitionsregeringar utan en parlamentarisk majoritet, dvs. av samma typ som dagens svenska regering? Figur 2 nedan visar just detta.

Figur 2. Genomsnittliga stödet för minoritetskoalitionsregeringar jämfört med valresultatetkostnaden_fig2.png

Kommentar: Eftersom det finns betydligt färre mätningar av denna specifika typ av regering har trendlinjen tagits fram med hjälp av loess (locally weighted scatterplot smoothing).

I figuren kan vi se att denna typ av regeringar inte visar några tendenser på en återhämtning av stöd mot slutet av mandatperioden. Med andra ord, dagens svenska regering följer den allmänna trenden för minoritetskoalitionsregeringar. Av denna anledning ska vi nog inte förvänta oss att regeringen lyckas vinna tillbaka det förlorade stödet. Om mindre än 13 veckor vet vi detta med säkerhet.

 


[1] Se Henrik Oskcarssons inlägg på samma tema här: https://politologerna.wordpress.com/2017/08/22/lofven-regeringens-opinionsstod-jamfort-med-tidigare-svenska-regeringar/ ; https://politologerna.wordpress.com/2015/05/14/stodet-for-sittande-regering-under-mandatperioderna/

[2] Datamaterialet baserar sig på Jennings, Will, and Christopher Wlezien. 2016. “The timeline of elections: A comparative perspective.” American Journal of Political Science 60(1): 219–233.

[3]  Litteraturen kring s.k. ”electoral/political busniess cycles” eller förekomsten av strategiska satsningar innan parlamentsval för att förbättra chanserna att bli omvald är dock inte helt entydig. Inte minst har införandet av politisk oberoende centralbanker och mer krävande budgetregler gjort det svårare för sittande regeringar att genomföra reformer som kan påverka den rådande opinionen.

[4]  Se t.ex. detta inlägg: https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/10/15/sitter-lofvens-regering-i-en-historiskt-svar-situation/

Ökade skillnader mellan partiers stöd i stad och landsbygd

Gästinlägg av Professor Anders Lidström, Umeå universitet.


Lite vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan sker alltmer en uppdelning av partierna i Sverige i stadspartier och landsbygdspartier. Det har sedan länge talats som att urbaniseringen håller på att dela upp Sverige i en ”tillväxtdel” och en ”glesbygdsdel” men nu visar aktuell forskning att motsvarande processer pågår även bland partierna. I tilltagande grad har partierna sina styrkefästen antingen i städerna eller på landsbygden. I städerna står valet allt mer mellan Moderaterna, Liberalerna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och i någon mån Kristdemokraterna. På landsbygden fördrar väljarna främst Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Partiernas stöd i valet 2014 skilde sig åt mellan stad och landsbygd

Nästan alla svenska partiers väljarstöd följer en tydlig stad-landsbygdsdimension. Några har starkare stöd i städerna och andra har sina styrkefästen i landsbygdskommunerna. Stad-landsbygdsdimensionen fångas in med hjälp av kommunernas urbaniseringsgrad som skapas genom att väga samman folkmängd och befolkningstäthet [1]. I figur 1 och 2 har landets 290 kommuner delats in decentiler efter kommunens urbaniseringsgrad 2017. Varje decentil innehåller en tiondedel av kommunerna, dvs 29 stycken och decentilerna är rangordnade från de mest utpräglade landsbygdskommuner till de som är störst och mest tättbebyggda.

När partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval grupperas enligt denna decentilindelning framträder tydligt hur de flesta partier har sitt främsta stöd i antingen landsbygdskommuner eller städer. I figur 1 redovisas hur detta ser ut för de tre största partierna. För att tydliggöra relationen för de mindre partierna redovisas dessa separat i figur 2.

Figur 1               De större partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig1Anm: Kommunerna indelas i decentiler efter urbaniseringsgrad, som beräknas genom multiplicering av de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

I figuren motsvarar decentilerna olika nivåer av urbaniseringsgrad så att landsbygdskommunerna finns i den lägsta urbaniseringsgraden och de mest urbaniserade kommunerna i den högsta. Bland de större partierna är det tydligt att Socialdemokraterna har starkast stöd på den utpräglade landsbygden, med 45 procent av rösterna medan stödet sedan successivt sjunker med stigande urbaniseringsgrad. Allra minst är stödet i den mest urbaniserade decentilen, där partiet fick ungefär 25 procent av rösterna i det senaste valet. Skillnaden mellan ytterpunkterna är således markant.

Stödet för Moderaterna uppvisar också stora skillnader mellan kommuner med olika urbaniseringsgrad, men här går mönstret i motsatt riktning. Medan partiet samlar ca 13 procent av väljarna i den utpräglade landsbygden får det 27 procent i de mest urbaniserade kommunerna. Sverigedemokraterna har en jämnare fördelning mellan olika urbaniseringsnivåer men har tydligt det svagaste stödet i de mest urbaniserade miljöerna.

Situationen för de mindre partierna redovisas i figur 2.

Figur 2               De mindre partiernas väljarstöd i 2014 års riksdagsval i landets kommuner, indelade i decentiler efter urbaniseringsgrad 2017fig2Källa: Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Även stödet för de mindre partierna ser olika ut i städer och landsbygd. Centerpartiet är generellt större på landsbygden och svagare i de mer urbaniserade kommunerna. För Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ ökar stödet successivt med tilltagande urbaniseringsgrad och för flera av dem sker ett påtagligt skutt från den nionde till den tionde decentilen. Miljöpartiet, Liberalerna (Fp) och Feministiskt initiativ har tydligt starkast stöd i de mest urbaniserade kommunerna. För dessa partier är skillnaderna mellan ytterligheterna stora. Det vanliga är att man har dubbelt så stort stöd i de mest urbaniserade områdena än i de rena landsbygdskommunerna. Vänsterpartiet avviker med en U-formad profil, dvs partiet är störst både i de mest utpräglade landsbygdskommunerna och i de största och mest urbaniserade kommunerna. Huvudtrenden är dock att partiet har något starkare stöd i landsbygden än i städerna.

Även om de större partierna ofta har flest röster i alla typer av kommuner finns tydliga skillnader mellan var de olika partierna har sina styrkefästen – antingen är det i de större städerna eller i landsbygdskommunerna. Detta delar också upp partierna i två uppsättningar: I städerna lutar väljarna mer mot att välja mellan Moderaterna, Liberalerna (Fp), Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ medan valet för boende i landsbygdskommunerna mer tycks stå mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna och i någon mån också Vänsterpartiet. Sverige har fått parallella partiuppsättningar.

Hur har partiernas stöd i stad och landsbygd förändrats över tid?

En motsvarande analys av hur partiernas styrkefästen förändrats under de senaste 45 åren visar att dessa skillnader mellan partiernas väljarstöd i stad och landsbygd successivt ökat sedan mitten av 1970-talet. Vid denna tidpunkt präglades Sverige alltjämt av industrisamhällets urbaniseringsmönster, som visserligen innebar flytt från landsbygden men som gynnade industristäder och industriorter som var spridda över hela landet. Då hade också de flesta partier stöd i både städer och landsbygd. Undantaget utgjordes av Moderaterna som redan då var ett utpräglat stadsparti.

Utvecklingen under de senaste 45 åren för de fem partier som allt mer har städer som styrkefästen sammanfattas i figur 3. Tabellen redovisar det statistiska sambandet mellan kommunens urbaniseringsgrad och partiets röstandel i respektive riksdagsval och hur detta förändras över tid, vid varje valår. Koefficienterna varierar mellan +1 och -1. Positiva värden betyder att stödet är starkare i städerna och negativa att det är starkare i landsbygdskommunerna. Värden nära noll innebär att man har ungefär lika stort stöd bägge typer av kommuner. Värdena avser de 290 kommuner som finns idag så för de som delats under perioden 1973-2002 har uppgifter om valresultat och befolkning återskapats som om de vore egna kommuner.

Figur 3               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i städer 1973-2014figur3Anm: Sambandsmåttet är produktmomentkorrelationer (Pearson’s rxy) och gäller sambandet mellan partiernas väljarstöd i riksdagsvalet i kommunen och kommunens urbaniseringsgrad för varje valår 1973-2014. Urbaniseringsgrad definieras i not 1. Bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån.

Kopplingen mellan att bo en stad och att rösta på Moderaterna var stark redan i början av perioden men har sedan ökat ytterligare. Folkpartiet var så sent som 1982 ett parti med jämnt stöd i olika typer av kommuner men har i allt högre grad kommit att få sina främsta fästen i de mest urbana kommunerna. Kristdemokraterna har hela tiden haft ett ganska jämnt väljarstöd i olika typer av kommuner men en viss förskjutning från landsbygd till stad har skett under perioden. Miljöpartiet var redan vid bildandet ett parti som i första hand attraherade väljare i de större städerna och detta har förstärkts sedan dess. 1994 års val var dock ett notabelt undantag, då partiet hade jämnt stöd i hela landet. Nykomlingen, Feministiskt initiativ, fick redan från starten sina väljare främst i de större städerna.

På motsvarande sätt har de partier som har sitt främsta stöd i mindre kommuner blivit allt mer utpräglade småkommunspartier under perioden, vilket redovisas i figur 4.

Figur 4               Samband mellan urbaniseringsgrad och väljarstöd för partier med tilltagande stöd i landsbygdskommuner 1973-2014fig4Anm: Se figur 3.

Centerpartiet har traditionellt varit ett utpräglat landsbygdsparti men hade i början av perioden när kärnkraftsfrågan var som mest aktuell även visst stöd i städerna. I takt med att frågans betydelse avklingade återgick partiet till att ha det starkaste väljarstödet i landsbygdskommunerna. Under senare år har dock stödet återigen ökat i de större kommunerna men tyngdpunkten ligger alltjämt på landsbygden. Socialdemokraterna har successivt men mycket påtagligt rört sig i en riktning mot att bli ett parti med stöd främst på landsbygden och var i det senaste valet det mest utpräglade landsbygdspartiet. Vänsterpartiet har legat kring noll men stödet har efter hand kommit att bli något större på landsbygden. Sverigedemokraternas profil har förändrats kraftigt under en ganska kort tid. År 1998 var det ett stadsparti men det har numera sin starkaste ställning på landsbygden.

Parallella partisystem?

Hur kan vi förstå dessa förändringar? De avspeglar tilltagande olikheter i livsmiljö mellan större kommuner och mindre, mellan städer och landsbygd. Utöver fler invånare präglas de större kommunerna också av att de har fler högutbildade och högre genomsnittliga inkomster. Den urbana medelklassen kännetecknas av att de i högre grad har individualistiska värderingar.  Dessutom har befolkningen ökat kraftigast i de mest urbana kommunerna. Med detta följer också att medelåldern blir högre i landsbygdskommunerna. Om två olika typer av verkligheter växer fram i vårt land – stadens och landsbygdens – har detta sannolikt betydelse för väljarnas referensramar, dvs. vad man uppfattar som problematiskt, viktigt och relevant med betydelse för det politiska ställningstagandet. Dessa referensramar tycks skilja sig åt mellan stad och landsbygd, vilket i slutändan får konsekvenser för vilka partier man anser är relevanta.

Det kan vara därför som vi ser en utveckling i Sverige mot parallella partisystem. För den urbana väljaren utgörs de borgerliga alternativen av Moderaterna och Liberalerna medan Miljöpartiet och Feministisk initiativ föredras av den som står mer till vänster och har mer gröna och frihetliga värderingar. Kristdemokraternas väljarstöd har också en svag men tilltagande stadsprofil. På landsbygden är det Socialdemokraterna som är vänsteralternativet tillsammans med Vänsterpartiet som numera har ett något starkare stöd på landsbygden. Centerpartiet är det borgerliga alternativet men här finns också Sverigedemokraterna med som relativa nykomlingar på scenen. Vid sidan om vänster-höger-skalan och den nyare GAL-TAN-skalan (grön, alternativ, libertariansk mot traditionell, auktoritär, nationalistisk) framträder således i tilltagande grad ytterligare en dimension i svensk politik – en stad-landsbygdsdimension. Den ger tydligt avtryck i vilka partier som väljarna föredrar i stad respektive landsbygd.

Vad kan detta innebära för möjligheterna för partierna att ha framgång i 2018 års val och för framtiden? Den post-industriella urbaniseringen, med kunskapssamhällets behov som drivkraft, tycks i allt västenligt komma att fortgå även framöver. Det innebär fortsatt befolkningsökning i de största kommunerna och tillbakagång i de små. Kommer också trenden mot en uppdelning av partierna i parallella partisystem att ytterligare accentueras eller har den nått sin topp? En särskild utmaning gäller för de partier som i allt högre grad blivit landsbygdspartier. Om de vill vinna val i framtiden måste de kunna attrahera väljare även i städerna.


[1] Kommunens urbaniseringsgrad erhålls genom att de logaritmerade värdena för kommunens folkmängd och befolkningstäthet multipliceras. Logaritmering har valts för att kompensera för att de bägge ursprungliga variablerna är kraftigt snedfördelade. Därigenom kan kraftiga extremvärden neutraliseras.