Om regeringsbildningen efter valet 2018

Efter valet 2018 dröjde det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Den bestod av samma partier och hade samma statsminister som den förra. Varför blev det så? Och varför tog det så lång tid? Var det regelverkets fel? I boken 134 dagar besvaras dessa tre frågor med hjälp av omfattande intervjuer med de viktigaste politiska aktörerna, historiska jämförelser med tidigare svenska erfarenheter och statistiska analyser av regeringsbildningsprocesser i andra länder.

I boken slår vi fast att den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 berodde mycket på att den parlamentariska situationen i Sverige har blivit mer komplicerad under det senaste årtiondet. Fler partier i riksdagen innebär fler regeringsalternativ, samtidigt som Sverigedemokraterna har vuxit kontinuerligt sedan de valdes in 2010. I ljuset av detta gick regeringsbildningen 2014 osedvanligt fort, i likhet med tidigare svenska regeringsbildningar. Det berodde på att alla partierna i Alliansen ännu bekände sig till principen att det största blocket skulle få bilda regering. Den omedelbara anledningen till att regeringsbildningen tog så lång tid efter valet 2018 var att Alliansen levde kvar samtidigt som Allianspartierna var oeniga om huruvida denna princip fortfarande skulle gälla. Skälet till denna oenighet var synen på Sverigedemokraterna och huruvida Alliansen skulle bilda regering om detta krävde deras passiva stöd. Valresultatet accentuerade oenigheten, eftersom de rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ledde till en politisk omorientering bland allianspartierna. En process som blev kort och smärtfri för Kristdemokraterna och Moderaterna, men som blev utdragen och smärtsam för de andra två, Centern och Liberalerna.

Av betydelse var även den misstro som initialt präglade förhandlingarna mellan Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På grund av brister i kommunikationen, osäkerhet om varandras politiska preferenser och bristande tilltro till andra partiers beredvillighet att leva upp till ingångna överenskommelser misslyckades det första försöket att nå en sakpolitisk uppgörelse i december 2018. Först i januari 2019 kunde partierna komma överens.

En avgörande fråga inför framtiden är om de 134 dagarna efter valet 2018 var en tillfällighet eller om långdragna regeringsbildningar är det nya normala i Sverige. Vår bedömning är att situationen efter valet 2018 präglades av särskilda omständigheter som sannolikt inte kommer att upprepas. Och inte minst att regeringsbildningen var i hög grad ett spel om hur Alliansen skulle upplösas och vem som skulle bära ansvaret för detta. Eftersom alliansen nu är död och begraven torde ett viktigt hinder vara undanröjt när det blir dags för nästa regeringsbildning. Vi kan inte utesluta att det inför valet 2022 bildas en ny förvalskoalition som sedan inte uppnår önskat valresultat, men det kommer i så fall att vara en koalition med en betydligt kortare historia och få av de framgångsmeriter som utmärkte Alliansen.

Därmed inte sagt att vi kan räkna med att framtida regeringsbildningar kommer att ta så kort tid som 19 dagar, vilket har varit det vanliga sedan den nya författningen infördes i mitten av 1970-talet. Komplexiteten i det svenska partisystemet har helt enkelt ökat, och den politiska osäkerheten med den.

Hur fungerade då regelverket? Eftersom regeringsbildningen efter valet 2018 var ett dramatiskt skeende, som skilde sig mycket från tidigare svenska erfarenheter, är det inte förvånande att röster redan har höjts om att regelverket borde ändras. Förslag har lagts fram om införandet av så kallat ”konstruktivt misstroendevotum”, om tydligare tidsgränser för när talmannen måste föreslå en statsminister, om att flytta valdagen till våren och om att underlätta för riksdagen att själv utlysa extra val. Vår slutsats är emellertid att dylika reformer knappast hade påverkat tidsutdräkten nämnvärt. Vissa av dem skulle till och med ha gjort processen ännu mer utdragen. Att ge talmannen färre än fyra försök eller att införa skarpa tidsgränser skulle med stor sannolikhet ha tvingat fram ett extra val.

Talmannen hade troligen kunnat påskynda processen, om än på marginalen, genom små ändringar i praxis. Det gäller i första hand formerna för samråd med partiledarna. Färre formella talmansrundor och fler informella samtal per telefon hade möjligen bidragit till att undvika en del av de låsningar som uppstod när partierna så ofta tvingades försvara sina ståndpunkter i offentligheten. Det gäller också tidsfristerna för sonderingsuppdragen och för aviseringen av kommande statsministeromröstningar. Det skulle troligen ha varit bättre att göra tidsfristerna kortare och sedan vid behov förlänga dem.

Men att genomföra omfattande författningsförändringar tror vi inte på. De låsningar som ledde till den längsta regeringsbildningen i Sveriges politiska historia var inte i första hand konstitutionella, utan partipolitiska.